tisdag 3 april 2007
dagens ditchning
idag skulle jag ha promenerat med anna och lyssnat på berättelser om hångel på dansgolvet. det är sannerligen svårt med dejtplanering när folk inte längre har tillgång till mobil, och med anledning av detta hade vi noggrant bestämt att klockan sex vid ica luthagen skulle vi ses. jag väntade i tio minuter, sen cyklade jag hem. det kändes fånigt att stå där. så anna, om du ska fortsätta att vara mobillös får du banne mig se till att komma till bestämd plats på bestämd tid!
måndag 2 april 2007
våra jackor är fula!
årets sämsta köp är redan avgjort och blir lätt min grå parkas från monki. det spelar ingen roll att det känns som jag köpte den först, för varenda jävla tjej i hela jävla uppsala har den, och jag menar fan varenda en! det går inte en dag utan att jag tvingas se en ny innehavare av denna jacka nöjt spatsera omkring på uppsalas gator. och inte bara här. även i stockholm tycks den sitta på var och varannan. jag kommer lätt inte att palla med att använda den mer. om jag inte måste. och nu måste jag nästan, för jag har ingen annan vårjacka som passar. (om någon är sugen på att köpa; grå parkas storlek small, näst intill oanvänd, inköpt för 600 spänn - hör av er!)
så jävla opepp jag blir av att tänka på den där förbaskade jackan. och förbaskade monki dessutom, som producerat en miljon exemplar av den. man blir totalt lurad i butiken när det hänger typ tre stycken framme och man tänker att det blir jag och max tio till som kommer att ha den här grejen i uppsala. naivt av mig jag vet, men ändå. då är det ju skönare med h&m där man vet att allting görs i ett oändligt stort antal exemplar, och där orginalitet inte ens poppar upp som en minimal liten tanke i bakhuvudet. men tack monki för att jag ser ut som en vandrande klon.
bajs.
och alltså seriöst. jag tycker fan inte ens längre att det är snyggt med parkas.
så jävla opepp jag blir av att tänka på den där förbaskade jackan. och förbaskade monki dessutom, som producerat en miljon exemplar av den. man blir totalt lurad i butiken när det hänger typ tre stycken framme och man tänker att det blir jag och max tio till som kommer att ha den här grejen i uppsala. naivt av mig jag vet, men ändå. då är det ju skönare med h&m där man vet att allting görs i ett oändligt stort antal exemplar, och där orginalitet inte ens poppar upp som en minimal liten tanke i bakhuvudet. men tack monki för att jag ser ut som en vandrande klon.
bajs.
och alltså seriöst. jag tycker fan inte ens längre att det är snyggt med parkas.
det bidde inte ens en tumme
den där korridorsfesten i lördags blev det ingenting av. åtminstone inte som jag vet. möttes av en festande recce i korridorsköket när jag lämnade av min nyinköpta mjölk, men hon och hennes vänner hölls sig nog mest på rummet. vilket antiklimax egentligen efter veckor av kommunikation via anslagstavlan i vårt gemensamma kök; "blir det fest?", "när är festen?", "klart vi ska ha fest!", "jag vill festa!", "på lördag drar vi ihop alla våra vänner och festar", "vem hjäper till att fixa festen?", och sen... ingenting. själv drog jag ned till victor och stina och drack vin och lyssnade på snack om heta örebroare, och sen cyklade jag hem vid tolvsnåret. tydligen hade det funnits en het på ög, dock ej åt mig. annars var det mest en utgångskväll för straighta grabbar. sjuksköterskegasquer och dammiddagar om vartannat, studentikost i sin renaste form.
det betydelsefulla
det är rätt lustigt det där med min kristna bakgrund. att jag, som den fullfjädrade agnostiker jag är, har tillbringat stora delar av min ungdoms somrar på en ungdomsgård i rättvik tillhörande västerås stift. när man presenterar vänner och bekantskaper för andra mer nyinskaffade vänner och bekantskaper och man får frågan från de nya hur man egentligen känner varandra, och man måste säga att; ja, vi träffades på en kristen konferensgård någon gång på 90-talet, då får man en märklig blick eller två, och jag förstår dem. för det låter rätt märkligt, även om det på den tiden var det mest fantastiska och självklara i världen.
den där gården kom att betyda så mycket för mig att jag ibland har svårt att förstå det själv. särskilt nu, när det är ett avgrundsdjup mellan nu och då, och navelsträngen definitivt är klippt. från det att jag var 10-11 år till det att jag var tjugo tillbringade jag extremt mycket tid där; erfarenheterna jag fick därifrån var de erfarenheter jag rankade högst, och människorna jag träffade där var de som jag ansåg var viktigast.
det var där jag första gången kom i kontakt med hela indie-kulturen, då den var hopplöst icke-existerande i min hemort malung. det var där jag insåg storheten i uppvik på brallorna, killar i manchesterkostym, snedlugg och tighta små t-shirtar. det var där jag kunde utveckla min feministiska övertygelse och träffa likasinnade, och mindre likasinnade. det var där jag fick grepp om globala orättvisor. det var där det snackades om vegetarianism, rättvisemärkning och multinationella storföretag. det var där jag hånglade för första gången, med en kille jag definitivt inte var kär i, men som jag på den tiden ansåg vara den absolut hetaste. det var där jag fick en känsla av att jag verkligen räknades. det var där jag lade grunden för min vilja att debattera och diskutera, och det var där jag hade span. det var där jag insåg att jag tyckte att den vackraste grabben var en lång blond smal popkille med rouge! (herre, i malung hade man fått spö om man hade använt rouge typ 1995, risken är stor att man fortfarande får det.) det var där jag vande mig vid att få ligga med huvudet i någons knä och bli klappad över håret bara för att vi var vänner och tyckte om varandra. det var där jag och johan hängde mest hela tiden, och hade sex i diverse allmänna rum för spänningens och hettans skull, trots att han hade flickvän och var ung, medan jag var äldre och kåt. det var där man alltid hade fysisk kontakt med andra genom ryggar som masserades, hår som det pillades med, smekningar över kinden och kramar, massa fina riktiga kramar. det var där jag blev en sucker för bengtboll. det var där jag träffade frida. det var där jag träffade anna. det var där jag träffade stina och karin. och johan då såklart. det var där jag insåg att jag gillade ungdomar, och att arbeta med dem (och det sista låter som en fröken sverige-replik, but it's all true). det var där jag älskade att virvla runt i pardans förd av johan, anna eller frida. det var där jag fick känna mig snygg ibland, och det var där jag fick bekräftelse på ett helt annat sätt än jag någonsin fått i malung. det var där jag blev jag.
jag vet att alla mina hemortsvänner hatade mitt tjat och mitt prat och min längtan och min fixering vid den där gården i rättvik och de människor jag träffade via den, men det må i efterhand vara hänt. jag vet att jag blev sårad då, när jag fick reda på deras syn på det som var viktigast för mig, men jag visste också att det var jag som var på rätt spår. det var jag som skulle tjäna på att jag fick dessa erfarenheter. det var jag som blev modig och stärkt och bekräftad.
jag har en liten längtan efter att få åka upp till rättvik några dagar, promenera runt på de välkända vägarna, fika på fricks, handla en glass på ica fiolen och eventuellt även något dalakitsch från gågatan, beundra den glittrande siljan, och kanske till och med våga mig på att hänga på den välbekanta stiftsgårdsbryggan. jag vet dock att ingen av de jag en gång kände finns kvar däruppe, och jag tror att allting är lite sämre nuförtiden. lite mer kristet liksom. och jag tycker verkligen att folk får vara kristna, men det fina med förr i tiden var just att man kunde bara vara, utan att vara kristen. som jag. och att det liksom aldrig snackades om just kristenheten, om man inte själv ville vill säga.
sen är det såklart så att även om jag uppfattade det som att jag kom i kontakt med massor av spännande människor olika de som befann sig hemma, så var det antagligen likhetsfenomenet jag uppskattade. för alla var barn till akademiker, och alla tillhörde övre halvan av medelklassen, eller överklassen (och de flesta som uttalade sig politiskt var vänster). visst fanns det undantag, men dessa gav sig oftast inte till känna. varje treveckorsperiod på sommaren avslutades med bal, även på trettonhelgsaftonen. vi fick lära oss om vett och etikett, och inför de finare middagarna uppmanades vi tjejer att raka oss under armarna om vi skulle bära ärmlöst. jag mins att en av mina lägerkompisars mamma såg ut som drottning silvia. jag minns att vissa hade föräldrar som åkte förbi och droppade av en kasse med filippak-kläder som att det var ingenting. jag minns sommaravslutningsträffarna hos andra anna i saltsjöbaden, hur trevliga de var, och hur jag då blev medveten om det där med klass på riktigt; att vissa fick ett gårdshus på nybrogatan att flytta in i efter studenten, medan andra inte fick det.
jag vet att allt det här fortfarande låter knäppt, och jag vet knappt inte varför jag skriver det. but i do anyway. antagligen för mig. och om ni någon gång har läst peter pohls böcker om micke och sommarhemmet så tror jag att det är större chans att ni förstår. annars förstår ni antagligen inte och det är okej. men bara om det här också är okej.
den där gården kom att betyda så mycket för mig att jag ibland har svårt att förstå det själv. särskilt nu, när det är ett avgrundsdjup mellan nu och då, och navelsträngen definitivt är klippt. från det att jag var 10-11 år till det att jag var tjugo tillbringade jag extremt mycket tid där; erfarenheterna jag fick därifrån var de erfarenheter jag rankade högst, och människorna jag träffade där var de som jag ansåg var viktigast.
det var där jag första gången kom i kontakt med hela indie-kulturen, då den var hopplöst icke-existerande i min hemort malung. det var där jag insåg storheten i uppvik på brallorna, killar i manchesterkostym, snedlugg och tighta små t-shirtar. det var där jag kunde utveckla min feministiska övertygelse och träffa likasinnade, och mindre likasinnade. det var där jag fick grepp om globala orättvisor. det var där det snackades om vegetarianism, rättvisemärkning och multinationella storföretag. det var där jag hånglade för första gången, med en kille jag definitivt inte var kär i, men som jag på den tiden ansåg vara den absolut hetaste. det var där jag fick en känsla av att jag verkligen räknades. det var där jag lade grunden för min vilja att debattera och diskutera, och det var där jag hade span. det var där jag insåg att jag tyckte att den vackraste grabben var en lång blond smal popkille med rouge! (herre, i malung hade man fått spö om man hade använt rouge typ 1995, risken är stor att man fortfarande får det.) det var där jag vande mig vid att få ligga med huvudet i någons knä och bli klappad över håret bara för att vi var vänner och tyckte om varandra. det var där jag och johan hängde mest hela tiden, och hade sex i diverse allmänna rum för spänningens och hettans skull, trots att han hade flickvän och var ung, medan jag var äldre och kåt. det var där man alltid hade fysisk kontakt med andra genom ryggar som masserades, hår som det pillades med, smekningar över kinden och kramar, massa fina riktiga kramar. det var där jag blev en sucker för bengtboll. det var där jag träffade frida. det var där jag träffade anna. det var där jag träffade stina och karin. och johan då såklart. det var där jag insåg att jag gillade ungdomar, och att arbeta med dem (och det sista låter som en fröken sverige-replik, but it's all true). det var där jag älskade att virvla runt i pardans förd av johan, anna eller frida. det var där jag fick känna mig snygg ibland, och det var där jag fick bekräftelse på ett helt annat sätt än jag någonsin fått i malung. det var där jag blev jag.
jag vet att alla mina hemortsvänner hatade mitt tjat och mitt prat och min längtan och min fixering vid den där gården i rättvik och de människor jag träffade via den, men det må i efterhand vara hänt. jag vet att jag blev sårad då, när jag fick reda på deras syn på det som var viktigast för mig, men jag visste också att det var jag som var på rätt spår. det var jag som skulle tjäna på att jag fick dessa erfarenheter. det var jag som blev modig och stärkt och bekräftad.
jag har en liten längtan efter att få åka upp till rättvik några dagar, promenera runt på de välkända vägarna, fika på fricks, handla en glass på ica fiolen och eventuellt även något dalakitsch från gågatan, beundra den glittrande siljan, och kanske till och med våga mig på att hänga på den välbekanta stiftsgårdsbryggan. jag vet dock att ingen av de jag en gång kände finns kvar däruppe, och jag tror att allting är lite sämre nuförtiden. lite mer kristet liksom. och jag tycker verkligen att folk får vara kristna, men det fina med förr i tiden var just att man kunde bara vara, utan att vara kristen. som jag. och att det liksom aldrig snackades om just kristenheten, om man inte själv ville vill säga.
sen är det såklart så att även om jag uppfattade det som att jag kom i kontakt med massor av spännande människor olika de som befann sig hemma, så var det antagligen likhetsfenomenet jag uppskattade. för alla var barn till akademiker, och alla tillhörde övre halvan av medelklassen, eller överklassen (och de flesta som uttalade sig politiskt var vänster). visst fanns det undantag, men dessa gav sig oftast inte till känna. varje treveckorsperiod på sommaren avslutades med bal, även på trettonhelgsaftonen. vi fick lära oss om vett och etikett, och inför de finare middagarna uppmanades vi tjejer att raka oss under armarna om vi skulle bära ärmlöst. jag mins att en av mina lägerkompisars mamma såg ut som drottning silvia. jag minns att vissa hade föräldrar som åkte förbi och droppade av en kasse med filippak-kläder som att det var ingenting. jag minns sommaravslutningsträffarna hos andra anna i saltsjöbaden, hur trevliga de var, och hur jag då blev medveten om det där med klass på riktigt; att vissa fick ett gårdshus på nybrogatan att flytta in i efter studenten, medan andra inte fick det.
jag vet att allt det här fortfarande låter knäppt, och jag vet knappt inte varför jag skriver det. but i do anyway. antagligen för mig. och om ni någon gång har läst peter pohls böcker om micke och sommarhemmet så tror jag att det är större chans att ni förstår. annars förstår ni antagligen inte och det är okej. men bara om det här också är okej.
söndag 1 april 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)