Tillbaka på jobbet! Det känns okej faktiskt, när jag väl är där, men transporten är sådär. Blir hittills upphämtad med med bil vid pendeln på eftermiddagen istället för den 10 minuter långa promenad som det brukar innebära att ta sig hem. Men jag orkar liksom inte den vandringen på eftermiddagen. Dricker otroliga mängder vatten varje dag men kissar nästan ingenting, så vätskan går väl rakt ner i benen kan jag tro. Mys.
Det börjar bli rejält tungt nu och foglossningen känns allt mer när jag typ reser mig från soffa eller säng. Det är svårt att hitta bekväma positioner och jag har börjat längta lite lite till att vara själv i min egen kropp igen, utan stenhård mage som är i vägen och utan vaggande gång. Samtidigt känner jag inre stress (i enlighet med min goa personlighet) över att jag måste njuta nu, eller i alla fall vara mer i nuet, såhär min sista graviditet i livet.
Garderoben krymper också för var dag som går, och det har blivit svårare (läs: omöjligt!) att hitta bra outfits nu när jag är tillbaka på jobbet. I våras använde jag mina vanliga blusar/skjortor/tröjor men med ett gravidlinne under om det blev någon glipa, men det har jag inte ens testat nu sisådär 2-3 månader senare. Inser att slaget om att se ens lite snygg ut, eller som mig själv hehe (utan förhoppning om lite snygg), ändå är förlorat för nu. Det är bara att vagga vidare genom den sista månaden av graviditet med tunga ben, iklädd gravidtights och något fult gravidmageanpassat på överkroppen.
Har mycket sammandragningar som liksom kramar om hela överkroppen hårt och gör det svårt att andas, men ingen mensvärk. De kommer ofta när jag bara vilar, och jag måste fokusera på andningen när de kommer.
Sista månaden nu i alla fall och snart kan det hända! Det känns helt sjukt! Och helt sjukt ofattbart!
Helgen ska ägnas åt att fixa färdigt hemmet för bebisen. Upp med skötbord och inhandling av små blöjor och pack av bb-väska och tvätt av bebiskläder i storlek 50-56. Förhoppningsvis landar något sedan. I själen alltså. Om vad som komma skall. Är rätt sur på min man eftersom det känns som att jag är den drivande vad gäller detta (ja allt helt enkelt) ty overklighetskänslan över vad som komma skall tycks vara än större hos honom. Men jag kommer ju föda ett barn, och har vi fixat lite innan så gör det vardagen enklare. Så är det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar