Publicerat 190515
------------------
Minns inte vad jag skrev senast men kanske något om att jag inte mår illa längre? Hahahaha. Det tyckte universum var så kul att det kastade på mig en ny nivå av illamående och trötthet. Aja. Jag överlevde det med. Är astrött på kvällarna. Kanske har illamåendet återigen lagt sig lite lite, men jag hulkar fortfarande och det blir jobbigare och jobbigare att göra det. I helgen kändes det som att magen kom. Fattar ju att livmodern knappt klättrat ur bäckenet än, men allt annat är ju svullet så nu sitter mina vanliga brallor tight igen. Högsta punkten är runt naveln typ, och magen ser rundad ut. Hade jag haft på mig något tight så hade det ju synts.
Vi var på ett tidigt UL i förra veckan och jag var extremt nerövs innan och förberedde mig (som den skeptiska person jag tydligen är när det gäller graviditeter) på följande: 1. ofostrig graviditet, 2, missed abortion, 3, tvillinggraviditet, och 4, en livs levande bebis. Blev så osannolikt glad över att det blev alternativ 4! En liten parvel på 4 cm med viftande armar och ben och ett litet hjärta som slog. Hurra! Vi hade tänkt att berätta för familjen nu när vi vet att det är något där, men samma jävla kväll fick jag någon slags ljusljusrosa flytning (förlåt för info!). Har aldrig haft något liknande i mina tidigare graviditeter och blev jävligt orolig och ledsen. Det var tyvärr inte heller en engångshändelse utan har hänt ett par gånger till. Ej så festligt. Men! Försöker tänka att det kanske är sköra slemhinnor? Blöder också lite näsblod till och från så helt ologiskt är det ej. Eller något litet blodkärl som brustit. Och enligt vårdguiden är det helt vanligt, även om det inte alls känns vanligt för mig. Snälla lilla bebis lev!
I ALLA FALL. På lördagen kände jag ändå att jag fanken måste jobba med tanken. Vill inte gå omkring och hemlighålla en graviditet i hundra år till och tro det värsta hela tiden så vi berättade för barnen. Och vilken grej det var! H, som är fyra och ett halvt nu, blev så innerligt glad att det förhöjde min känsla med cirka tusen procent. Hans lycka över detta är märkbar och varje dag pratar han nu om bebisen och hur det ska bli och om magen växt osv. Att vara gravid och ha stora (eller ja, "stora") barn, är hittills fem av fem. I söndags berättade vi även för min mans familj.
Tänkte att jag skulle berätta för några utvalda på jobbet idag också men sedan blev jag så sur i en diskussion kring ett grafiskt koncept som inte överensstämmer med vår grafiska profil och dessutom är så HISKELIGT fult att jag nu sitter med stängd dörr och inte har lust att göra annat idag än att städa skrivbordet. Hormoner kanske någon skulle säga, men nä, tror bara det är min härliga personlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar