Publicerat 190515
------------------
Vecka 8! Gud! Men ändå går det långsamt. En är väl nästan typ i vecka åtta när en plussar? Så är känslan i alla fall. Denna gång lät jag det gå en vecka efter beräknad mens innan jag testade. Jag visste väl redan, men ville ändå dricka mitt vin och ha mitt jullov (förlåt för oansvarig), och pallade liksom inte att kolla. Kunde ju vara så att den bara var lite sen. Inget konstigt med det.
Det gick så fort! Vi bestämde oss för att ligga lite oskyddat i december och direkt – pang bom – på smällen. Tacksam för detta, naturligtvis, för det var ju anledningen till att vi försökte redan nu. Att jag hunnit bli 36 bast. Att allt kanske går mycket långsammare nu, om det ens skulle gå, enligt statistiken. Men nu hade vi tur. Känslan är i alla fall helt annorlunda än förra gången med O. Då blev jag också tagen av plötsligheten, av att ett litet infall ledde till en faktiskt graviditet, men då fanns ingen glädje. Bara episkt trötthet och ångest. Nu mer pepp och förväntansfull. Jag har förberett mig mer på detta scenario. Att det kan gå fort och att vi vill detta och att allting blir bra.
Om det går vägen blir detta sista gången. Det vet jag. Och jag kan också se fram emot det. Att alla liksom skulle vara här. Att det är klart. Att min kropp åter är min och kommer så förbli. Att min kläder kommer passa flera år i rad.
På tal om kläder har mina brallor redan blivit tighta i midjan. Eller snarare kanske livmodern är svullen så att midjan på brallan inte hamnar lika högt upp som vanligt (d.v.s. där jag är smalast) och att de därför typ gör ont. Är så obekväm idag! Vill knäppa upp och ta av mig min bh men ej politiskt korrekt att göra på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar