måndag 5 december 2016
Gravid person coming through
Det här med jobbet och graviditeten har ju blivit en himla konstig grej. Idag har jag burit tight, suttit och klappat magen i soffan och verkligen inte dragit för koftan. ALLA ser. Men ingen törs säga något, vilket på ett sätt är förståeligt för en vill ju inte outa någon som gravid som sen inte är gravid. Men nu är jag ju vääääldigt obvious. Vecka 25 liksom, halloj! Det syns och känns och märks. Så pass märklig stämning på jobbet nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Menå. Kan du inte få in det i ett samtal? "Förra gången jag var gravid så gillade jag..." eller liknande?
Hahaha det kanns sa himla sevenskt! Ingen vagar frsaga for att gora bort sig, alt sara. Har fragade en tjej om jag var gravid... typ 10 veckor in.. Fornarmat svarade jag ja.. Haha
Jenny: Jo ja det skulle jag kunna göra relativt enkelt på någon fikarast egentligen, men grejen är att jag inte vill det nu när det gått så lång tid... Har övat med min närmsta kollega som vet om det välsignade tillståndet att säga "eh JAAA GUD JA!!" när någon frågar henne om jag är gravid (vilket borde ha gjorts tycker en, men tydligen inte än... ), så som att det vore självklart för alla. Vill liksom inte komma ut, utan hoppas på en organisk övergång hehehehe... HÄRLIG JAG ÄR VA?! *insert stirrig emoji* (Men denna vecka har ju alla uppfattat det även om ingen säger något, är heeeeelt övertygad om det.)
Linnéa: Haha, säkert typiskt svenskt! Men att fråga i vecka 10 - iiiiih! Blir nervös och lite skärrad bara av att höra om det! SÅÅÅÅ lätt att det blir knas med det tänker jag.
Åh men alltså svårt! Jag är nog tema #frågainte trots svenskt, mesigt osv. Jag tänker generellt: fråga inte om kvinnor vill ha barn, ska ha barn, väntar barn osv. Låt dem snacka om det själva om de känner för det. Annars tänker jag att de helt enkelt kanske inte vill snacka om saken. Men hallå när borde man prata med chefen egentligen? Den som ska anställa en ersättare? Typ några månader innan i alla fall va?
Schmarro: Jo, du har rätt. Men till saken hör att jag inte längre kommer ha dessa chefer efter årsskiftet så därför känner jag mig ej skyldig att berätta.
Haha, förstår den märkliga stämningen. Men alltså... ska du inte bara berätta då? Jag tänkte som Schmarro: snart är det väl typ läge att berätta åtminstone för cheferna av "måste be om ledighet"-skäl? Även om just de cheferna ska sluta?
Sen förstår jag förstår jag faktiskt att omgivningen inte frågar förrän du pratar om det själv, även om det blir lite skumt. Det känns väl mest respektfullt på något vis? Men de känner sig säkert obekväma vid det här laget..hehe.
Vi hade en gång kompis till mig och hans tjej på middag, och eftersom min kompis hade glömt att berätta för mig att de väntade barn vågade jag inte säga något. Trots att tjejen UPPENBART var gravid. Till saken hör att de hade förlorat ett barn som bara var några dagar gammal tidigare samma år, så det kändes också som ett väldigt känsligt ämne. Jag vågade alltså inte fråga (för TÄNK om hon bara hade blivit lite tjock, liksom?). Och eftersom de trodde att de redan berättat om den nya graviditeten för oss sa de ju inget heller. Samtidigt fick jag blickar från min kille som undrade varför jag inte hade berättat för honom att de väntade barn, så att han slapp sitta där och vara osäker precis som jag, han trodde ju säkert att jag visste.
Till slut fick jag bryta isen och bara "alltså det här blir så obekvämt nu, men du ÄR gravid eller?" och de bara "MEN HERREGUD JAA, DET SER DU VÄL?!!".
Haha, förlåt för lång uppsats. Det är såklart såklart såklart upp till dig när du är sugen på att berätta på jobbet. För min del tycker jag dock (med ovan story i färskt minne) att det låter mer obekvämt att inte säga något än att göra det :)
Johanna: Jo men det är jag som ska sluta! Eller mitt kontrakt går ut vid årsskiftet, så därav inget berättande från mig eftersom de inte behöver veta. Jag pallar inte berätta nu för det har liksom gått för långt. Skulle bli superkonstigt om jag sträckte upp handen under morgonkaffet och ba, by the way, jag är gravid! För det ser ju alla nu. Klart och tydligt. Så jag tänker att det MÅSTE ske organiskt. Det blir ju mer och mer uppenbart för var dag som går. Kommer ämnet på tal skulle jag ju säga nu. Om någon frågar vad jag ska göra i vår t.ex. Eller vad som helst familjerelaterat. Eller om jag och min närmsta kollega skulle sitta och prata om det och någon annan skulle höra. Det är okej. Allt är okej. Det är ju ingen hemlighet direkt ;) Hälsar hon som putar med magen ordentligt just nu
Haha men då fattar jag mer! Följer denna följetong med spänning :)
Jag är nog också team-inte-fråga-om-inte-kvinnan-säger. Men! Som man kan ju fortfarande Linda in det i andra frågor precis som ovan - "vad ska du göra i vår osv?". Hehe.
Skicka en kommentar