Min lille har just nu ett givet break down per dag. Varje dag efter det att vi hämtat från föris och ska gå in så blir det kalabalik. Han älskar utomhus och det spelar ingen roll om jag låter honom vara ute lääänge, det blir ändå ett vansinnesutbrott med sprutande tårar varje gång jag tvingar in honom genom porten. Sedan vägrar han att gå in i hissen, och väl där (han blir inlyft) vägrar han såklart att gå ur. EVERY DAY. Igår kväll bröt han även ihop när vi plockade bort plattan från honom när han var djupt inne i Johans fordon på Barnkanalen. Känslan när han ylade av sorg, skrek efter plattan, pekade, grät, bad och gav mig ledsenhatiska blickar? Gud. Det var… starkt. Tänkte att ska det vara såhär till han lämnar tonåren? För alltid? (Och alltså han gråter så sjuuuukt mycket när han är arg. Han är väldigt sällan ledsen eller orolig och gråter oftast inte när han slår sig, men ilsketårarna? Kan fylla en flod. Jo men jag känner igen mig rätt mycket i det om en säger...)
Under det första bebisåret hörde jag att folk rabblade this too shall pass som ett mantra, men hos mig landade de orden aldrig. Ville inte att något skulle passera. Ville inte tänka på något som en fas som skulle gå över. Men nu, kommer det ens att komma en tid när han inte blir alldeles förtvivlad av att inte få leka vidare ute? När en hel dag kan passera i idel harmoni? Har så svårt att föreställa mig det. Men så kanske det är? Eller så får en räkna med ett utbrott om dagen (eller fler) i arton år framöver? Så kan det ju också vara tänker jag. Ni föräldrar där ute, speak up!
7 kommentarer:
Jag har en som precis kommit ur den där ettåhalvtårskrisen. Jävlar vad jobbig den var! Och lång! Så lång att min man till slut "det kanske är så här han är? Det här kanske är hans personlighet?". Fy fan. Det kommer att gå över. Lovar!
Haha, men Jenny jag tänker ju inte gå BAKÅT i krisfaserna! Ett och ett halvtårsfasen måste ju ha passerat här. 😜
Tänkte mer på att detta kanske är den allmänna frigörelsen som verkligen drar igång, att vi föräldrar från och med nu kommer att bli mer och mer obekväma (och irriterande) för våra kids. Fatta beslut som går över deras vilja och få onda arga ögat tillbaka. Eller en tårfontän. Eller arg liten stel kropp som måste lyftas in i hissen. (Eller dörrsmällningar, suckar och isande tystnad. Så småningom.) Men det kanske inte är varje dag ändå? Hoppas ej! (Och som om det går att jinxa åt andra hållet så hade vi igår en eftermiddag där vi kunde gå in utan gråt! Ej helt solig, men jag lyckades avleda så vi både kom in och ut ur hissen utan melt down. Kände mig som en queen.)
Kör alltid på avledning, mutor etc i såna där lägen. Bara i undantagsfall gör jag ett abrupt avbrott. Dels för att jag tycker det är så jobbigt med den sorgen/ilskan, dels för att jag tycker att barnet liksom får närmre till utbrott ju oftare de kommer, som att tröskeln liksom sänks.
Jag vet att barn måste få uppleva ilska och sorg och att det går över men det kommer ju ändå ganska många såna händelser på en dag så när det går att undvika gör denna mesiga mamma det.
Alltså: jag fattar verkligen hur du menar. Och jag tycker att det blir färre utbrott ju mer man kan förbereda barnet och prata med dem och det går ju enklare med åren så att säga.
(så intressant ändå, hur man hanterar sånt här. min mans första instinkt är att vara mer sträng och liksom "sagt är sagt" medan jag lirkar en del)
Blir väldigt lättad av att läsa om ettochetthalvtårskrisen ovan för HEJ HEJ där är vi nu :) Känner igen mig mkt i ditt inlägg med, att man bara "hallå ÄR du såhär arg av dig?". Vår son har varit glad jämt fram tills nyss, då han kan bli SÅ ARG om han till exempel måste klä på sig, eller av sig, jackan. Kommer fort, går över fort, men DAMN vilken styrka det är i ilskan där några minuter.
Johanna: Ja gud jag hade nästan glömt bort det nu! Eller så är jag mer van och har glömt bort att det fanns en tid förut utan friktion... Jag har ju också, precis som Hanna, blivit drottning på att avleda! Det fungerar rätt bra att prata om något annat, visa något spännande, be honom berätta om något minne etc. (Plus att beroendet av plattan minskat kraftigt helt liksom av sig självt. Underlättar vanligaste vardagskrisen.) Han leker att han är arg ibland också (efter Lotta på Bråkmakargatan) och det gör det lite enklare att prata om just den känslan. Well well. Den ökade dimensionen av känslor är ju helt klart här för att stanna, men vardagen flyter ändå på smidigare tycker jag, dag för dag. En utvecklas i takt liksom, ungarna och föräldrarna! Magiskt på något vis det där!
Skicka en kommentar