I helgen har vi bråkat så att rutorna skallrat* om något
himla hus som vi skulle få köpa om vi ville, men där min man helt plötsligt
(från att ha varit på och superentusiastisk) la in veto. Så vi blev tvungna att ställa in
kontraktskrivningen som skulle varit igår… :((((
Och jag hade typ redan flyttat
in.
I helt sprillans nya 150 kvadrat.
Googlade bänkskivor, såg mitt kid leka på tomten och hela min
familj komma över och fira jul. MEN AJA. DÅ GÅR ETT HUS IFRÅN VÅRT LIV OCH
KOMMER AAAAAAALDRIG ÅTER. *ler uppgivet*
Vi har bestämt att vi behöver rodda lite barnvakt på helgerna från och med nu, så att vi kan investera lite i oss. Som par. Att det ens ska behövas? Ja nu gör det i alla fall det. MVH familjen som typ gjort ALLT ihop som en liten treenighet sedan ungen kom. (Mycket är kul med en ettåring men husvisningar? Nja. Inte heller bruncher eller utställningar eller annat vuxet. Åtminstone inte med min ettåring.)
Carpe diem.
*Har aldrig tidigare liksom bråk-bråk-bråkat tror jag. Verkligen aldrig såhär i alla fall. :(
3 kommentarer:
Å kämpigt. Men det kommer fler hus och hellre ångra sig precis innan än precis efter kontraktsskrivning, ändå? Men GUD vad jag förstår din besvikelse..!
Johanna: Jo, du har rätt. Och min besvikelse har liksom ebbat ut... Är uppenbarligen ej långsint. Visste detta sedan tidigare, men att jag var så kortsint att mitt "drömhus" (nåja) kunde försvinna framför ögonen på mig i måndags och att jag typ kommit över det nu på onsdagsförmiddagen, nä, det trodde jag kanske inte. Men vi är sams nu, och det är fint. Blickar framåt osv. Även om det såklart hade varit döfint att bo på 150 kvadrat istället för 56, och att ha möjlighet att släppa ut sin unge på grönbete när som... men ja, jag kommer över det.
Menå vad trist, både med veto och grälet! Vad var det han vetoande? Och du, det kommer komma svinmånga fina hus. Ert drömhus väntar nånstans på er!
Skicka en kommentar