Det är otroligt svårt att föreställa sig var jag befann mig för exakt ett år sedan. Bläddrar bakåt i arkivet, läser på och försöker känna in men fattar ändå noll. Att sommaren var den hetaste typ någonsin? Att jag gick 16 dagar över tiden?! Att "alla" med BF efter mig födde FÖRE mig och hur det fick mig att känna? Att hela jag var ultrasvullen? Att han, mitt livliga stora barn, låg i min mage och att jag sedan födde ut honom genom mitt wonderlife? Nä men det går inte att ta in! Det här första omtumlande, starka, fantastiska året har också gått i ett, och kanske är det därför än svårare att liksom greppa vad jag faktiskt varit med om. Tid för reflektion har inte riktigt funnits där. Satt på Urban Deli igår och spanade ut genom fönstret på en pyttepytteliten ny människa och kände hur det sög till i mig. En sådan vill jag ha! Men en sådan har jag ju faktiskt haft! Hur kan jag inte ha det färskt under huden? Jag menar så länge sen är det inte?
Vi har ju en plan om att vara en enbarnsfamilj en stund till, och den känns bra. Men det är ändå mysigt med små bebisar, går inte att förneka. Det är visserligen asmysigt med ettåringar också, men min är så tydligt ett barn och har varit länge. En bebis är en bebis är en bebis.
2 kommentarer:
Nu är det inte länge tills vi dyker upp på er gård igen. En spännande följetong detta.
Schmarro: Haha, detta börjar likna den där dokumentären Catfish eller vad den nu hette. Egentligen kanske jag är en medelålders man från Falun. Eller så är det du som är.
Nä då! Vi har varit på gården varje dag nästan den senaste veckan. Dock åker vi bort lite över helgen, men sen!
Skicka en kommentar