Häromdagen fick min man noggrant gå igenom mitt hår efter vita(/genomskinliga) hårstrån. Elva stycken hittade han, och tog sedan bort med pincett. Antar att en når någon gräns någonstans, där en börjar färga istället för att noppa. Än är jag inte där, men var ligger gränsen? Vid 50 stycken? Färre? Fler?
Lite sorgligt är det i alla fall tycker jag, att vissa grejer liksom lagt ned. No more pigment. RIP ni elva.
2 kommentarer:
Alltså, fattar om det känns deppigt men tänk ändå vad himla enkelt att färga sen ändå. Så milt åldrande jmf med dudes och håravfall. Mvh har LÅNGT fler än 11, och 50, och har haft sen 28.
Schmarro: Ah, håravfall?! Du har såklart rätt! Men jag med mitt svarta hår har ju inte den där gedigna färgningserfarenheten som de flesta andra har (hade knallröda toppar en gång i min ungdom (HJÄLP?!) och en festlig ombre för några år sedan, annars inget). Men en vänjer sig säkert. Åldrandet är ju här för att stanna hehe.
Skicka en kommentar