Men hur hanterar man detta att man numera kan läsa fem år tillbaka i tiden i sina gamla facebookmailtrådar? Det gör mig galen. Galen! Känner sådan kärlek för denna unga version av jaget. Och sådan enorm skam! Det är sjukt pinsamt. Och konstigt. Och läskigt. För allt finns kvar och inget är förskönande. Allt är rått och ungt och hetsigt. Ingen vila, ingen ro. Se mig! Hör mig! Tyck om mig lite! Fast jag skiter ju i dig, hör du det, s k i t e r!! Men tyck om mig ändå för jag skiter inte alls i dig.
Jag minns inte allt, inte ens en bråkdel. Vet inte vem jag pratar om, när och hur, och blir nästan ålderdomligt bestört över ungdomens extravaganser. Men det är så nära. Bara ett par år bort. Fyra år bort, i detta fall till exempel:
"tror inte på lösfittegrejen, däremot har jag en jävligt konstig bild av dildon jag ska köpa. tror typ att det ska återge meningen i mitt liv. jag vet inte var jag fått det ifrån, och mitt förnuft säger mig att den inte kommer att kompensera för all ilska i mig, men ÄNDÅ är det typ det jag tror. jag räknar ner dagarna till att mitt csn ska ramla in så jag ska få köpa den och jag ska bli glad igen. fatta vad sjukt."
Vem är jag? På rille? VEM ÄR JAG?
1 kommentar:
Hur hanterar man det? Man läser det inte, tror jag. Gud jag kan nästan inte ens läsa mail från för fem år sedan. Hjääälp.
Skicka en kommentar