Jag läser på lite olika håll om folk som saknar min blogg, och vet ni, det känns så fint att höra! Och samtidigt så ledsamt! För det är ledsamt, att jag inte förvaltat denna lilla polare till blogg och er härliga polare till bloggläsare som hängt här inne ibland och hejat och jublat och skickat tankar när jag behövt det. Jag är så tacksam för er!
Jag längtar hit, startar upp hundra inlägg men finner ingen tid att avsluta. Är upptagen med, tja, vardagslivet? Har en sådan lätthanterlig ångest nuförtiden, och mycket mycket mindre ensamtid. Nästan ingen alls känns det som. Så tiden tryter och datorn slår jag numera sällan ens på (!). Alltså?! Det trodde jag aldrig.
Nåväl. Det har varit ett toppenår. Ett overkligt fantastiskt år. Ett år där allting löst sig, fallit på plats.
Jag träffade min man som är så jävla härlig att jag dör! Jag har tillsammans med honom lagt någon form av grund till någon typ av framtid, en fin sådan, och jag känner mig lugn på insidan. Trygg, älskad. Vi köpte tillsammans en lägenhet där vi mår bra och som bara ligger två kvarter bort från min gamla. Och! Hör på denna: mina skilda föräldrar har gift om sig! Med varandra! För två veckor sen! Händer sådant ens? Ja, jag är så himla nöjd bara, men strukturen, med allt. Så himla nöjd och tillfreds.
Sen finns det naturligtvis stora projekt för nästa år: kroppen (känner mig så fuuuuuuuul!), jobbet. Det förstnämnda måste fixas, tränas, tonas och det sistnämnda måste bytas ut. 2012 alltså. Och så fyller jag trettio. Ska det vara utropstecken där? Och så fyller jag trettio! Nej. Trettio. Well. Jag fyller visst trettio och så är det med den saken. Skulle vilja skriva om de här senaste tio åren, tjugonågonting, vad de gjort med mig, vad jag har gjort av dem, vart de har tagit mig. Kanske blir det något sådant i framtiden.
Det är lätt att tro att jag lagt ned bloggen med tanke på inläggsfrekvensen, men jag känner nu när jag skriver detta att jag inte alls har någon lust med något typ av avslut. Jag vill vara kvar! Jag stannar kvar. Inte lika ensam och ledsen som förut. Inte lika dekadent och antagligen inte lika festlig. Men jag är kvar. Hej kompisar!
<3
7 kommentarer:
Hej kompis! Det är okej att du skriver sällan. Det är okej att vara upptagen med att vara lycklig.
<3
Å, vad fint med ett livstecken från dig, och gud i himmel vad jävla härligt att läsa att allt har fallit på plats, att tryggheten och älsket finns där. Gör mig glad! Och precis som Jenny skriver, det är sjukt okej att vara upptagen med att vara lycklig!
Såg förresten dig sist jag var i Stockholm, men hann aldrig ikapp och säga hej, trist trist! KRAM
Hej! Och fy fan vad fint!
Är fantastiskt glad för din skull, det låter verkligen som att alla bitar fallit på plats (alltså, det där med dina föräldrar är ju verkligen helt sinnes!)
Ser fram emot ett eventuellt tjugonånting-inlägg.
Kram!
Fint! Hej!
Skriver ett stort HEJ!!
Hej kompis!!
Jag säger hurra!
Skicka en kommentar