Att komma hem ska vara en schlager

Vilken fest till välkomnande jag fick! Gullisar.

Det har varit många nya saker att vänja sig vid detta år. Vänja sig vid att ha en relation, någon som sover intill varje natt, någon att älska, någon som finns där. Vänja sig vid det nya gemensamma: lägenheten, bakkontot, livet, allvaret, drömmarna. Vänja sig vid att vara liksom glad? Må bra? Så fantastiskt ovant, men lyxigt. Så mycket enklare allt har blivit! Trots att orden stannar i fingrarna om de ens dyker upp alls. Trots att inget blir skrivet. Men jag har svårt att skriva ur lugn, har jag fått lära mig nu, och över det behöver jag nog inte oroa mig. Det är trist bara, att året inte finns dokumenterat. Det här viktiga året. Det år jag vill minnas minst lika väl som de andra, de mer urflippade, de stillatrampande.

Jag vet att jag alltid önskade mig själv hit. Inte just till relationen eller mannen, men till lugnet. För jag vet också hur saker kan klia i förhållanden (belive me on this one), men här kliar inget och jag är totalt trygg i att jag just nu inte vill vara någon annanstans än just precis är. Det är nytt. Och hemma. Schlager.