från och med du

försommaren är vackrare än någonsin och jag dör av att uppleva den, och jag dör av vetskapen om att den är förgänglig och inte kommer att vara för evigt. jag mår kasst. jag känner mig ensam och utan hopp och samtidigt allt det här vackra, ljuvliga, underbara. det är för mycket. jag fingrar fram namn i telefonboken jag vill ringa och inser att nej, på vissa håll har jag ringt tillräckligt. man kan inte ropa hej, se mig gärna tack! tyck om mig! snälla, snälla, snälla för alltid. någonstans måste man sätta stopp. och även om man sätter stopp i handling så står man där med känslorna i kroppen som hindrar en från att gå vidare, och stoltheten som hindrar en från ännu lite mer förnedrande beteende. och med alla vaga "man" menar jag "jag". för det är bara jag som går här och inte kommer över, inte kommer vidare, inte kommer någonstans förutom inåt och bakåt och ingenstans alls.