det där om pupiller som växer, och om att om du vill ha mig så kan du få mig så lätt

kvällen är en sådan kväll då tankarna snurrar de där extra varven som krävs för att man skall orka dyka ned i minnesbanken och gräva upp ögonblick från 2002 och 2007 och 200-fucking-8. för jag drömmer om fel man på nätterna och jag fattar inte riktigt hur jag hamnade här, med de erfarenheter jag nu samlat på mig. hittar dagboksanteckningar från 12 och 22 juli 2007, och det är många många fulltecknade sidor med tankar kring det förvirrade tillståndet och beskrivningar av porren och de fantastiska liggen, och mitt i allt det odefinierade så anar jag hopp. då alltså, för två år sedan.

anteckningarna handlar om han som är fel, och det handlar om mitt gamla häng under tiden då allting var intrasslat och kaos, och nog är det fortfarande intrasslat för jävlar vad många turer det har blivit de här två åren och jag vet inte längre vad som är bak, fram, upp och ned på de här förbannade relationerna. det jag däremot vet är att jag har flyttat mig lite från spelplanens centrum och det känns som om jag fattade ett klokt beslut då jag bestämde mig för att upprätthålla ett visst känslomässigt avstånd eftersom jag som vanligt är den som spelar, och som har spelat, med absolut högst insats.

drömmar kan jag inte styra dock, och i natt var jag kär i han som är fel, och han var kär tillbaka. hela söndagen har gått i ett slumrigt töcken, och därför tillåter jag mig själv att vara svag för honom, trots att jag egentligen inte är det. inte i vaket tillstånd. inte alls.