det är skitjobbigt och smärtsamt och ledsamt att inse vad man måste göra, ja vad man egentligen borde gjort för länge sedan. det som hindrar mig nu, och som hindrat mig förr, är den där förbaskade stoltheten. just nu stretar jag emot andras beslut och viljor och kämpar för nåt som jag inte ens vill ha. jag diskuterar, problematiserar, argumenterar och försöker få till nåt av något som aldrig var nåt, och som aldrig kommer att bli nåt. och det vet jag. jag har vetat det hela tiden.
det gör bara ont att inse det, och det gör ont att bli bortvald, trots att man nog inte ens vill ha den som väljer. för man vill välja själv. jag vill välja själv.
egentligen kanske det bara handlar om viljan att någon ska vilja ha en. att det ska finnas någon där som vill ta emot när man ger, på alla plan.
det är jobbigt att byta bana. det är jobbigt att byta uppiggande sms, som man blivit glad och ibland pirrig av, mot ingenting. det är jobbigt att byta bort någorlunda regelbunden fysisk närhet mot ingenting. det är jobbigt att byta ut vardagskaffe mot ännu mera ensamtid. det är jobbigt att byta bort hängtid och promenader tillsammans med någon, mot mer hängtid och promenader tillsammans med mig själv only. det är jobbigt att byta ut lite vardagsfantasier om nåt kring någon, mot ingenting.
oavsett mängden eller innehållet av det man ger till en människa, allt ifrån tankar till känslor till tid, så hamnar man uppenbarligen i en position där man kan bli sårad. i mitt fall är det mest stoltheten som får stryk. och hoppet. kanske även hjärtat, trots att hjärtat inte ens var med på det här äventyret.
ja allt är ganska jobbigt, det gör lite ont och jag är ledsen. men jag överlever och jag vet det. bara bita ihop. komma över. gå vidare.
1 kommentar:
Vännen då... Du är värd allt och lite till, så genom att lägga ner det som inte kunde bli något, har du nu öppnat en chans att få just det: Mer. Något som kan bli något.
Kramar och pepp.
Skicka en kommentar