Två månader som fem

Okej, här inne blir det inte många ord skrivna men vi har det himla bra! Både föräldrar, storasyskon och liten bebis. Den lilla växer, i sakta sakta mak, och övergången till trebarnsfamilj har hittills varit väldigt mjuk. Största bidragande faktor till det är troligtvis vårt beslut att både jag och min man kommer att vara hemma under de första 6 månaderna i baby Es liv. Det är drömmigt, sannerligen, och har en råd och möjlighet att kunna göra en sådan prioritering  är det verkligen, verkligen guld värt.

På dagarna när de stora ("stora") barnen är på förskolan hänger vi omkring, dricker kaffe, pratar till punkt och tar tag i alla dessa surdegar i hemmet som annars aldrig blir gjorda. Vi rensar skåp och tömmer lådor, kör till återvinningen och känner friden i att äga lite mindre. Och så renoverar vi lite också. Vi är (oftast) pigga och glada när vi hämtar de större barnen på förskolan och middagen är i princip alltid förberedd. Det är en tacksam tid. Obs. Jag hinner fortfarande skälla en del på min man, så kallade envägsbråk där han håller med mig i sak, men där jag ändå har skällt om samma saker i 10 år utan någon direkt utveckling... Ni hör ju vad konstruktivt det måste vara, verkligen. Jag är visserligen aldrig långsur och all osämja går över snabbt, men hur goda skäl jag än har att bli arg (det har ju alltid hehe...) så är det fan värdelöst att ha så hett temperament som jag uppenbarligen har. Hatar att bli sådär arg men kan inte stoppa mig. Hemskt är det. (Jag har inte ens mens än så pms går väl knappast att skylla på heller. Bara är så såhär, i mitt förhållande med/till honom.. :(()  Men! Utöver det är allt väldigt, väldigt fint. Verkligen sådär fin-fint. Och vårt nya lilla barn passar in så perfekt här hos oss! 100 % älsk från första stund.

Och nu har jag alltså tre barn! Tre! Barn! Ni hör ju! Vilket himla gäng vi gått och skaffat oss! Livets liv! Vi pratar om det i timmar varje dag, hur glada vi är över att vi fått allt detta. Och trots att min stubin ibland (”ibland”)  är oroväckande kort och min man verkligen inte klarar av att vara effektiv (d.v.s. som jag) i den mån jag önskar så är jag precis där jag vill vara med människorna jag vill vara där med.

Min tredje älskling är här!

Någon uppdatering för vecka 39 eller 40 blev det visst inte, för i fredags kom hon, mitt tredje lillhjärta! 9 dagar innan BF, 3 600 gram tung och 50 centimeter. Massa mörkt hår (mest av alla mina barn) och helt olik sina syskon. Jag är så lycklig! Inne på femte dagen med henne och hittills är hon en fröjd. Så lugn och harmonisk och gosig. Och ja hela den nya fempersonsfamiljen känns lugn och harmonisk, och barnen är störtförälskade i sin nya lillasyster. Herre gud! Får det vara såhär bra?! Jag är så TACKSAM! En vet ju inte hur det ska bli när en snart 2,5-åring ska bli storasyster, kan ju bli lite hur som, men som den omvårdande bestämda lilla unge hon är så ÄLSKAR hon denna bebis och tror att det är hennes alldeles egen. Ögonen lyser så snart hon får syn på henne och alltid vill hon hålla, klappa och pussa. Livet alltså! Är väl hög på hormoner säkert, men de här fem dagarna har varit så jäkla fina.

Enda minuset är väl att lillan tappat så mycket i vikt (hon väger nu 3 200 gram) så jag blev av en barnmorska igår tillsagd att omedelbart hyra en pump och börja pumpa och tillmata med flaska för att få igång min som vanligt sega mjölkproduktion. Jag tyckte att det gick bättre den här gången jämfört med tidigare två gånger, det liksom kommer ju någonting när jag klämmer vilket underlättar allt och minskar smärtan i nipplorna, men tydligen inte tillräckligt. Hon har tappat mest vikt av alla mina barn (över 11 procent), så min magkänsla var ju helt galet fel. :(  Men nu pumpar jag som sagt, och ammar, och pumpar och ammar, och det kommer ut mer och mer varje gång och jag känner tillit till kroppen. Efter första tillmatningen totaldäckade hon så nog var hon hungrig allt. Kändes konstigt att inte ha henne klistrad vid bröstet under ett par timmar, men skönt också att få vila boobsen lite.

Jag ska skriva om förlossningen är det tänkt, som kom så oväntat och var lite konstig såsom tredje sägs vara, särskilt i starten, men först ska jag gå och gosa med min andra dotter. Hej så länge från en nybliven superglad trebarnsmorsa!

Anteckning vecka 38: tredje gången

Vecka 38 är här och jag är inne på min sista arbetsvecka! Det känns... konstigt? Ska jag gå hem sen? Vad ska jag göra då? Hjärnan är ju fortfarande med. Känner mig mer fysiskt utslagen är psykiskt. Jag går långsamt och det är tungt att röra sig i värmen, fingrarna har svullnat och jag har ingenting att ha på mig, men hjärnan är ändå liksom lite på g. Och sådär trött så jag vill sova hela tiden är jag inte heller. Känns konstigt att lämna jobbet också, i september när ALLT alltid händer, men det är bra övning. Snart kommer en bebis, och den ska få mitt fokus, även om det är svårt att föreställa sig fortfarande.

Graviditetssiffror
Var hos barnmorskan igår och allt såg fint ut. Blodtrycket hade gått ner igen, tror hon sa 115/70. Eller 105/70. Blodsocker på 5 prick, och SF-mått på 35-36. Och järnet mätte mitt högsta värde hittills i graviditeten: 118! Helt otroligt. Har inte ätit något tillskott alls denna gång. Huvudet var ruckbart men låg åt rätt håll, d.v.s. ned. Såhär på sluttampen sammanfattade vi graviditeten som bra. Inte sådär hemsk som jag hört att tredje graviditeten kan vara (lex underbaraclara) utan helt vanlig, precis som mina två tidigare. Inga konstigheter. Hoppas på en "inga konstigheter"-förlossning nu också, men kanske är det att gapa efter för mycket. Imorgon ska det göras ett tillväxtultraljud för att kolla storleken på bebisen.

Nåväl. Vi har det väldigt harmoniskt hemma just nu. Barnen är så trivsamma och enkla att ha att göra med. Förskolevardagsmorgnarna går supersmidigt och alla är klara långt innan vi behöver lämna huset. Helt otroligt. Låt det förbli så. Får se om det blir en chock för lilla att bli storasyster eller ej, oavsett vad är det inte så mycket att göra mer än vänta och se. Snart är vi fem i familjen. Fem! Då är alla här.

Lista!

Lånar en lista av Hanna Rosell!

Jag längtar efter:
Min kropp som jag föreställer mig den om några månader. När jag kanske har på mig ett par blå lite croppade jeans, en t-shirt och en lång kofta. Och ett par stiliga kängor eller stövletter. Och är snygg i håret (hehe). Och har en öppen kappa och en halsduk och kanske en liten mössa och livet är en fest och kroppen är stark och osvullen och jag är sådär snygg som jag vid enstaka gånger kan vara fortfarande... Kanske är det inte om några månader inser jag nu när önskelistan blir längre och längre, utan inte förrän nästa höst, men so be it. Dit längtar jag i alla fall!

Jag är ledsen över:
Inte så mycket faktiskt. Blir ofta ledsen-arg när jag bråkar på min man gällande hans icke-driv vad gäller vissa gemensamma saker, men annars har jag det väldigt oledsamt just nu, peppar peppar, no jinx.

Jag äter helst:
Gud så osexigt det här blir. Nu under graviditeten blir jag mest golvad av hur jäkla gott det är med kylskåpskalla saftiga äpplen. Och mineralvatten! Mmmm, mineralvatten. Dricker det till och med till frukost nu.

Men annars, när jag är mer normal, äter jag helst skaldjur, grejer med koriander, ost och chark eller en blodig köttbit. (Är dock gift med en vegetarian och många av de där grejerna är inte så kul att äta själv så vissa saker äts sällan hemma hos oss trots favoriter hos mig.)

Jag ser fram emot:
Att förlossningen ska dra igång. Att få se att bebisen mår bra och är frisk och kry. Att allt har gått bra med mig. Stunden vi känner att vi vant oss vid trebarnslivet.

Jag läser:

Just nu Testamente av Nina Wähä. Har inte hunnit långt men ÄLSKAR den hittills! Så jäkla intressant och spännande språk, blev tagen redan av första sidan.

Jag är stressad över:
Alla vårens bilder som ligger kvar i kameran och ej är överlagda på flickr. Alla tusentals bilder som inte tas längre och alla texter om barnen som jag inte skriver. Dokumentationsstress helt enkelt. Är också stressad över allt ofärdigt som bör vara färdigt innan bebisen kommer, plus stressad över att jag inte "njutit" eller "tänkt" tillräckligt på graviditeten.

Jag lyssnar helst på:
Poddar? Väldigt sällan musik just nu.

Jag drömmer om:
Min och min mans stora dröm är ett eget hus på västkusten på platsen där jag varit varje sommar i hela mitt liv. Ett hus vi ritar själva och där vi sedan är hela somrarna och stora delar av resten av året. Ett hus med stora glaspartier och en snygg pool som jag kan kvällsbada i medan barnen sover (eller ja, barnbarnen kanske det blir med tanke på vad tomterna kostar just där jag vill bygga...).

Jag blir nostalgisk av:
Exakt allting. Verkligen allting. Någon länkade precis till ett flickr-album med gamla klubbilder från 10 år sedan. Hepp! Nostalgimätaren slog i taket! (Härlig klädsel förresten hehe... med den lilla väskan i syntet som pricken över i:et.)

Anteckning vecka 37: tredje gången

Är så jävla gravid nu! Herre! Har varit helt orörlig typ hela helgen. Pustat och frustat och legat ned mest. Samt slitit mitt hår av att vara så liksom rörelseförlamad att en inte kan göra nästan någonting. Varenda liten pryl som hamnar på golvet låter jag ligga kvar, och ska jag böja mig fram över diskbänken så tar liksom magen emot! Magen som dessutom är panghård exakt hela tiden, vilket gör att minsta stöt mot den är rejält oskönt. Har börjat svullna mer om fingrar, ben och fötter och säkert ansiktet med, även om jag inte uppmärksammat just det än. Men så har jag heller inte fastnat på någon bild på länge hehehe... Idag värker det lite i händerna vilket jag naturligt härleder till svullnaden. Funderar på om jag borde vara orolig och kontakta min barnmorska, men min personlighet trogen så gör jag antagligen inte det. Har en inbokad tid på måndag.

Jag vet ju att jag med mitt bagage av att gå över BF med 16 dagar första gången och med 7 dagar andra gången inte borde gå och hoppas/tro på en tidigare förlossning denna gång, men ändå har jag märkt att jag nu gör det trots att mitt förstånd kämpar emot. Vill att ungen ska födas tidigt i september, ej i mitten. Detta är ändå tredje barnet tänker jag oförståndigt, kanske kan kroppen börja förbereda förlossning lite tidigare? Låter ju rimligt även om jag vet att det antagligen inte är det. Har väldigt mycket sammandragningar nu, som är osköna och kräver mitt fokus, men fortfarande inga förvärkar. Vad jag tror. Tänker att det är helt sjukt att vissa har sådan tur att deras förlossningar sätter igång typ nu, medan jag har fått vänja mig vid att vara gravid en hel månad längre!

Är otroligt nyfiken på hur hon ser ut. Lik H? Lik O? Lik ingen? Lik båda? Så spännande denna gång! O och H är ju på varsin sida av skalan tycker jag, väldigt olika varandra, så denna unge kanske hamnar mer på mitten. Längtar efter den lilla sparven även om jag vet att de första veckorna också brukar vara ansträngande med en amning som ska dras igång (och som gör ont!) och rutiner som är otydliga men som vi ändå vill etablera (sova på natten typ). Vet dock också att graviditeten brukar kännas långt bort direkt bebisen är ute och den känslan längtar jag innerligt efter nu! Åh! En ogravid kropp!

Är förövrigt väldigt känslig i psyket nu. Kan knappt se en enda serie på HBO eller Netflix eftersom alla är för läskiga eller våldsamma eller sorgliga. Har den senaste veckan "låtsastittat" mig igenom The Assassination of Gianni Versace och Escape at Dannemora, men egentligen mest spelat candy crush och tvingat min man att stänga av i princip allt ljud från tv:n. Rimligt.

The struggle is real. Kämpa på nu Sara!