And so it begins, eller?

Min lille har just nu ett givet break down per dag. Varje dag efter det att vi hämtat från föris och ska gå in så blir det kalabalik. Han älskar utomhus och det spelar ingen roll om jag låter honom vara ute lääänge, det blir ändå ett vansinnesutbrott med sprutande tårar varje gång jag tvingar in honom genom porten. Sedan vägrar han att gå in i hissen, och väl där (han blir inlyft) vägrar han såklart att gå ur. EVERY DAY. Igår kväll bröt han även ihop när vi plockade bort plattan från honom när han var djupt inne i Johans fordon på Barnkanalen. Känslan när han ylade av sorg, skrek efter plattan, pekade, grät, bad och gav mig ledsenhatiska blickar? Gud. Det var… starkt. Tänkte att ska det vara såhär till han lämnar tonåren? För alltid? (Och alltså han gråter så sjuuuukt mycket när han är arg. Han är väldigt sällan ledsen eller orolig och gråter oftast inte när han slår sig, men ilsketårarna? Kan fylla en flod. Jo men jag känner igen mig rätt mycket i det om en säger...)

Under det första bebisåret hörde jag att folk rabblade this too shall pass som ett mantra, men hos mig landade de orden aldrig. Ville inte att något skulle passera. Ville inte tänka på något som en fas som skulle gå över. Men nu, kommer det ens att komma en tid när han inte blir alldeles förtvivlad av att inte få leka vidare ute? När en hel dag kan passera i idel harmoni? Har så svårt att föreställa mig det. Men så kanske det är? Eller så får en räkna med ett utbrott om dagen (eller fler) i arton år framöver? Så kan det ju också vara tänker jag. Ni föräldrar där ute, speak up!

Vår

Försöker komma igång med bloggandet och skriver utkast på utkast som aldrig blir färdigt och därför heller inte publicerat. Livet!

Passar på att tipsa om en av de absolut finaste bloggarna i min feed så länge: Gammelmormorn. Som den liksom rör mig.

Annars är det full fart. Lägenheten är såld och om två månader får vi tillträde till vårt hus(!). Det är ju otroligt på många vis. Att vi fixade det! Under alla visningar hit och dit och fram och tillbaka trodde jag aldrig att vi skulle hitta något vi ville ha, men jo, nu finns det ett hus som vi äger. Så kul! Men också naturligtvis känslosamt för denna kvinna, drottning av sentimentalitet. Nio år på Södermalm, poof, historia. Allting känns.

Denna månad har kiddot verkligen förstått innebörden av att själv säga nej till något. Hälften av gångerna glittrar ögonen och han skrattar stort när han säger det, liksom busigt, hälften av gångerna är det blodigt allvar och han blir arg på riktigt. En aningens utmanande är det.

Mensen var två dagar sen och jag ba, neeej? Så märkligt detta, att när ungen var nyfödd ville jag ha tusen bebisar nu på en gång, gärna igår. Men ju längre tiden går desto mer njuter jag av att vi just bara har en? Så mycket roligheter jag anar vid horisonten, nästa vinter kanske vi kan åka skidor ihop? Och göra en långresa? Plus någon grej bara för mig och min man? Jag har hittills sovit borta från mitt barn exakt noll gånger. Det trodde jag ju aldrig när jag var gravid och gick och längtade efter barnvakt till ett barn jag inte redan hade. Sen kom han och perspektivet skiftade lite kan en väl säga. Som det sägs att det gör. Ändå avundsjuk på alla med nyfödingar eller de som väntar sitt första barn, men mest för att jag vill uppleva allt med honom igen, inte för att jag längtar efter ett nytt. Än.

.

Meh! Alltså orkar inte med ångestpåslaget jag fick cirka fem sekunder efter att jag publicerat inlägget nedan!!! :((((((

Som att jag bjudit in till att allt kan gå åt helvete nu. Fan.

Nyårslöfte: kanske jobba lite mer med psyket?

Hello lilla nya året!

Jag så är peppad på detta år! Så pass peppad att jag typ nästan tvekar över att skriva det här för alldeles för rädd för jinx. Tänker att det, i alla fall under första halvan, kommer hända några himla bra grejer (för mig alltså, för världen verkar året inte lika ljust och härligt :((().

Saker att glädjas åt:

Det har precis fötts och kommer att födas några ungar! Det är kul! Och jag ska bli ingift moster!

Jag kommer inte föda några ungar själv detta år! (Det är otroooligt vilsamt för tanken.)

Att min lille, snart ett och ett halvt-åring, fortfarande är ett glatt litet flams till barn, intensiv och pladdrig, men att han nu också kan sitta still och titta på Pippi (aka ”Bibbi”) på plattan en lååång stund så att vi föräldrar kan slappa. Det är en fest! 

Att lillen typ jämt är frisk, att han är lättsövd och att han fortfarande sover hela nätter. Han vaknar visserligen tidigt, idag klockan 06, men det överlever jag. Är så tacksam! Att få följa detta barns utveckling – så jävla kul och omvälvande och härligt! Typisk grej att glädjas åt!

Vi ska flytta! Har ej berättat för alla än, ja kanske inte ens hälften av min vänkrets, men det ska vi i alla fall. Någon gång under våren/sommaren. Tror det blir härligt!

Så storartade förhoppningar om 2016. Är livrädd för att någon i min familj ska bli allvarligt sjuk (eller i värsta fall dö), och vet ju att det någon gång kommer hända, men till det händer försöker jag tillåta mig att vara glad. 

Tack 2015 för allt du gav mig! Nästan allt som hände i mitt liv rörde sig i den lilla världen och allt var för mig så innerligt stort. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fick vara med om dig!

Mot förskolan!

Min man är tydligen sjuk så idag är det JAG som hämtar klockan halv tre! Känner mig som ett barn på julafton, helt pirrig! Tänk att få komma dit och hämta honom!! Enligt min mans dagliga telefonsamtal till förskolan hade det gått ”toppenbra” idag! Kiddot hade slutat gråta efter tio sekunder och sedan varit glad. Så orolig, olustig och ledsen på morgonen, så megalycklig nu! :))))))))