Seven

Publicerat 2014-05-08

Gick in i vecka 7 idag. Det känns bra. Har ömma bröst och kanske något tröttare men annars inga direkta symptom. Tror knappt att jag är gravid, men för att kontrollera det hela märker jag att jag klämmer mig själv på brösten med jämna mellanrum bara för att känna att de fortfarande ömmar. Det gör dom. Tog ett graviditetstest till igår bara för att vara lite mer säker. Två jämnstarka streck. Nog är jag gravid allt.

Var hos läkaren idag och fick reda på resultaten efter att hon kollat upp D-vitamin och sköldkörtel. Mitt TSH-värde låg på 3,3. Helt normalt enligt henne, helt onormalt enligt mig. Så trött på läkare som inte kan något om dessa två saker! Blev så jävla orolig och har därför bokat ny läkartid på fredag, hos ny läkare.

När får man våga glädja sig?

Nyheten är ute

Publicerat 2014-05-08

Berättade för mamma och pappa och min ena bror i fredags. Mamma grät av lycka. Det är ju så tidigt, bara vecka 5, men hade varit svårt att dölja detta. På lördagen berättade jag dels för min andra bror och hans tjej, dels för baby J med man. Glädjen!

Det känns så overkligt, men samtidigt så otroligt lyckligt. Är rädd för att det ska gå åt helvete med försöker låta tanken vila vid att minst 80 procent av de som varit där vi är nu får ett barn.

Jag har bokat tid för inskrivning och tidigt ultraljud om en månad ungefär.

Viktig dag för all framtid

Publicerad 2014-05-08

I morse runt fem när jag vaknade och inte kunde somna om gick jag upp och tog ett graviditetstest, ett billigt sådant, för att inte kasta pengarna i sjön så att säga. Det visade två streck.

Hämtade min man och tog vi ett till, Apotektes. Två streck.

Och ett till, det dyra ClearBlue. Plus.

Plus!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag minns alla mina fester och hur de brukade kännas och uppfylla mig

I lördags när min man och jag skulle äta god mat och kolla film precis som vi nästan alltid gör nuförtiden (party party) så fick vi båda två sug efter något mer än det där brukliga glaset vin. För att tillfredsställa denna klåda delade vi en cigarett på balkongen – den enda hushållet lyckades skramla fram efter åtminstone ett år av icke-rökning – drack lite mer vin och ramlade ner i en känsloocean av typ pepp? Plus massa massa vemod. Blandat.

Jag fick så mycket feeling att jag snörade på mig mina före detta favvovinterklackar (hehe, var ju redan där rätt uppenbart berusad) trots att vi bara skulle vara hemma. Han sprang ned till Konsum och köpte cigg och sedan satt vi på balkongen en stund, i ytterkläder, drack ännu mera rödvin och rökte. Precis som det brukade vara förr i tiden, varje helg, varje vecka. Jag som har en helt bisarr sentimental läggning blev alldeles uppfylld av tanken på tiden som bara rinner iväg, av hur åldrar passerar och eror tar slut. Kände mig tvungen att djupdyka i allt som varit: alla förfester i Skrapan, all pepp, all snygghet, all längt, alla klubbar, alla människor, alla känslor, alla stämningar. Ända bak till Uppsala ramlade jag, och kände mig så pass övertygad om att jag var tvungen att beröra varje liten händelse med åtminstone en tanke för att för alltid få ha kvar den i minnesbanken. Efter ännu mera vin och en spellista som i stunden kändes "HELT SJUKT PERFEKT!!", så hamnade vi i ett sådant känsloförvirrat läge att vi typ blev sentimentala över nuet och ba, tänk att vi bodde på söder i våran två och var kära och var friska och hade pengar och hur mycket tid som helst att bara vara med varandra och... men vi satt ju mitt i det?  :(  Detta personlighetsdrag, it's bringing me down. 

Vid midnatt försökte vi gå ur känsla och istället titta på film (Little Children) och det tog väl oss ungefär tio minuter att somna i soffan. Dagen därpå vaknade jag upp helt bakis med en hemskt obehaglig (men välbekant) cigarettsmak i mun och svalg och kände för att rengöra hela min insida med en högtryckstvätt. 

Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Time Flies

Gör sista dagen på jobbet där jag är nu för på måndag börjar jag nytt (!).

Det känns speciellt detta, att städa ut ett kontor, packa en liten papperspåse med alla grejer jag släpat hit (läs handkräm, oöppnade strumpebrallor, nagellack, hårborste etc.) och få en sådan där avtackningslunch. Vad snabbt det går när en väl kommer in i loopen. Ett jobb ger ett annat och så vidare. Att det kunde flyta på så lätt? För ett år sedan harvade jag mina sista dagar på mitt gamla butiksjobb. Det känns som en evighet sedan, det där hoppet, från det kända till det okända, från det tärande till det utmanande. Jag tror att jag har tänkt för lite på resan, skyndat mig bort utan att blicka bakåt. Kanske rädd för att distansen varit för liten? Att då kan bli nu igen när som helst. Nu tillåter jag mig att begrunda detta, vad ett år kan göra med en, med livet.

2013 är ett bra år för många i min närhet. Ett hoppår, ett spänningsår, ett milstolpeår. ÄLSKAR det.