Jag verkar vara ensam i detta

Jag tycker om Jennys blogg. Den hör till de bloggar jag läst allra allra längst och jag har verkligen uppskattat dess existens. Det vet du väl om Jenny? Jag tror att du gör det. Jenny är säkerligen en av dom som flitigast kommenterat min blogg. Hon är också den som ordnade den allra första bloggträffen jag var på (2008?) och vi har setts i privata sammanhang flera gånger. Jag tycker det är otroligt tråkigt om hon slutar blogga (precis som jag också tyckt med alla er andra som försvunnit in i dimman och aldrig kommit tillbaka), men så kan det vara, blogglusten går upp och ned och livet tar plats och en orkar kanske inte helt enkelt.

Men, men det sagt så har jag hela dagen försökt hålla inne min chock över vad som händer där inne just nu. Men nu måste det ut.

Är det bara jag (förlåt, dum fråga, det är det tydligen), eller har inte det hela liksom blivit totalt jävla knas?

Kort bakgrund: Jenny har fått en kommentar av en Linda som påpekade att det inte kändes okej att skriva att en inte har råd med mat i slutet av månaden, när en faktiskt har det. Att en där passerar en gräns. Jag satte själv i halsen när jag läste Jennys mening om det där med maten så jag är helt med på vad Linda säger i sin kommentar, och sättet Lindas kommentar är skriven på gör den enligt mig inte alls svår att förstå (men det tycker tydligen alla andra?). Nåväl. Jenny blev ledsen, vilket jag också kan förstå, det är aldrig roligt att få kritik, och svarade Linda men bemötte inte ifrågasättandet. Hittills är nog alla med och där hade ju alltet kunna sluta: någon ifrågasätter någon, och den ifrågasatta tycker i sin tur att den som ifrågasätter har fel. Agree to disagree och så vidare etc. Händer dagligdags, inga konstigheter. Alternativt hade Jenny kunnat göra en pudel och ba, "sorry, det var rätt ogenomtänkt skrivet av mig, jag hajar vad du menar och tycker att du kommer med en vettig synpunkt". Det hade ju OCKSÅ varit ett alternativ. But no. Det tog bokstavligt talat hus i helvete.

I kommentarerna (till det inlägget samt Jennys avslutningsinlägg) skriks det om TROLL och att den där vidriga LINDA ska ju bara ta och hålla tyst, och en får ju god lust att börja näthata själv!! Och andra bloggare skriver blogginlägg om att en visst måste få gnälla på sin blogg. Men alltså, det är väl klart att en får? Det är ju det vi livs-/ångest-/privatbloggare gjort hela tiden! Gnällt, ältat och skrivit om skiten, och läsarna har känt igen sig och tillsammans har vi blivit stärkta. Det är all good och där är nog alla överens. Men det var ju inte det Linda skrev, att en inte får gnälla? Jag tror inte heller att Jenny tror det (rätta mig om jag har fel). Som erfaren ångestbloggare vet jag hur kärleksfulla läsare kan vara. Särskilt vid gnäll, smuts och ältande! Det är inte bristen på gnällutrymme som är problemet i vår lilla avkrok av den stora bloggosfären.

Det finns jättemånga fina kärlekskommentarer till Jennys slutinlägg, men också förvånande många som inte kan nöja sig med att ge kärlek åt en blogg de gillat utan att också slänga med kängor och sparkar och slag  och aggressioner till en Linda som kommenterade med en ifrågasättning. Jag tycker att det hela känns obehagligt. Niotillfem har haft samma problem, och säkert andra med henne. Jag borde kanske inte längre förvånas över bloggläsare som bestämt sig för att försvara sin bloggare till sista blodsdroppen och som tycker att denna ädla handling rättfärdigar att de själva beter sig lite hur som helst. Allt är tillåtet in the name of löve. Eller?

Och vissa av er är ju bloggare jag läser, ja till och med träffat irl? Som sagt, jag är chockad.

Nu är väl jag ett troll jag med.

God natt.

Kvinnofängelset

Efter en hel höst där jag bara gått i kjol (ofrivillig brist på byxor (som sitter snyggt)) trodde jag att jag en gång för alla vant mig vid strumpebrallan. Att den numera satt på min höft för att stanna (bokstavligt talat, de brukade ju jämt hasa ner?) och att den lite dyrare varianten faktiskt till och med var bekväm? Men nej. Efter två tightsdagar i rad känns detta nylonhärke som ett jävla helvetesplagg. En tight liten ostretchig kjol på det och jag har typ aldrig i mitt liv varit så obekväm.

Och hela arbetsdagen är kvar? Hela arbetslivet? JAG ORKAR INTE! Mitt hull har liksom blivit upptryckt till över navelhöjd och det är inte bara extremt oskönt utan också rätt så himla fult rent estetiskt. Bilringsliknelsen jag snappade upp under 90-talet blir helt plötsligt begriplig.

Ovanpå detta så förstod jag förra sommaren för första gången vad det här med lårskav betyder. Jag som alltid älskat att bara dra på mig något fladdrigt och tunt och snippkort när det är varmt ute måste nu tänka om. Avklippta strumpbyxor under (hej kroppspaniken)? Panikbantning? Fettsugning på de där delikata innanlåren? Eller kan jag helt lägga mitt hopp till att naturen ger mig bredare höfter efter det att jag fött mina framtida barn?

Suck suck och fett med stön. Allt klämmer åt och jag typ halvligger i min kontorsstol i detta nu med nedrullad kjolslinning. Ser ingen ljusning.

Kroatien i sommar

Jag som aldrig någonsin velat lämna Sverige under sommarsemestern har i år öppnat upp för utlandsresa. Det är ju ändå fem veckor vi ska försöka slå ihjäl där i juli-augusti så en vecka törs en väl lämna svensk mark utan att gå miste om den bästa svenska sommaren på decennier?

Oh well, vi funderar på Kroatien. Jag är lite kräsen när det gäller boende och det är därför viktigt att det är fräscht, men annars är jag mest intresserad av bra bad och god mat.  Min dude har lite högre krav på aktiviteter. Är det någon som har tips eller erfarenheter? Boende? Resmål? Ställen att äta på? Eller borde vi åka någon helt annanstans? Tänk augusti, en vecka, varken budget eller lyx.

Gammal kärlek osv.

Kollade precis ett Pacey och Joey-klipp och det kom en tår? Undrade en sekund vem jag var tills jag kom på att jag är samma gamla som alltid. Åh Pacey.

Åh herregud vilken liten ljuvlighet

4000 kronor kostar kalaset bara.