Sover dåligt. Är glad, pepp och rusig.
Känner mig otroligt öppen för världen. Som att stora flöden av energi flyttar på sig, är i rörelse. En inre termostat som slagit på. Ett skifte.
Borde vara orolig men har en oerhört stark drift och längtan efter att bara få go with the flow.
Om nedan gått över?
… nej.
Men det är ju för sjukt. Vad ÄR detta?
Hjärnan spinner som den gjorde i tonåren.
Drömde i natt en romantisk och pirrig dröm om en kvinna jag tycker om och imponeras av på nya jobbet och hela morgonen har jag haft en sådan där orolig och lite stressad förälskelse-känsla i kroppen. Didn’t see that coming.
Snart två veckor gjorda på nya jobbet och det är så kul och känns så rätt! Gud, vilken himla fest! Min upplevelse av tidigare tjänster har aldrig varit såhär. Det känns som att jag har hamnat rätt, och att jag redan bidrar. Jag har naturligtvis också mycket mer att ge nu än tidigare, men känner mig för första gången också bland likar. Så mycket kraft, energi och smartness. Hittills väldigt impad. Visst ser jag lägesbilden, skaven och vad som saknas – men det är så mycket roligare att driva och utveckla ihop med andra, än att släpa andra genom utveckling.
Glad och tacksam över att jag gjorde detta hopp!
Nu är det bara några pyttesmå dagar kvar på mitt nuvarande jobb. När man väl bestämt sig för att byta så längtar man(/jag) alltid hit, till de sista skälvande dagarna när man kan släppa allt med gott samvete (not my problem anymore!), men väl där(/här) är det liksom… svårt? En liten känsla av att vara utanför, inte längre inkluderad. Ett litet obehag av att plötsligt inte längre ha full beläggning. Men det måste ju vara så. När en försvinner behöver många sammanhang ritas om, och nya arbetsrelationer behöver växa fram. Min work-bestie behöver kanske bli lojal med någon annan? Och troligtvis är det inte längre rätt om jag kommer med rådgivning, initiativ, tyckanden eller förslag gällande mina områden längre, för verksamheten måste ju få göra detta utan mig nu? På det sätt de behagar?
Puh. Jag behöver jobba på min coolness.
Hade det varit tvärtom hade det också skavt, att inte kunna släppa taget för att alla fortsätter att lägga grejer på ens bord. Hallå, jag ska ju sluta? Minns ni?
…
…och så har det ju ärligt talat känts ända fram till nu inser jag när jag skriver detta hehe. Och det gav ju verkligen ingen skönare känsla. Slutsats: det finns ingen rätt väg och jag mår aldrig bra av att vara i skiften.
