Mittemellan

Så vad finns det då för skav i denna (yngre?) medelåldersbubbla. Sådana som ältas, känns i magen och tvingar fram reflektion och eftertanke. 

Relationen till föräldrar/svärföräldrar är en sådan. När man är 40 år nästan och alla inblandade är mer än lovligt vuxna, men där den äldre generationen ännu inte blivit äldre(-äldre). Komplex och besvärlig tid, tycker jag, men kanske ändå bättre än den som komma skall? Jag anar ett skifte där vid horisonten. Vem är beroende av vem? Vem borde finnas där mer? Vad är rätt prioriteringar? (Finns det förresten skönlitteratur som djupar i detta? Jag vill läsa!)

Och hur vill man själv vara när de egna barnen är vuxna och kanske har fått egna barn (barnbarn <3). Kommer man att tänka som nu eller sker en förskjutning? Blir mamma lik sin mamma verkligen? Eller blir man lik sig själv bara, genom livet? Törs man lita på att den egna kompassen visar samma sak vid 40 som vid 70 angående vad som är verkligt viktigt? Jag tycker att denna period är svår och ställer många frågor. Hos oss är det längtigt och saknigt. Svårt att nå fram. Svårt att prata, på riktigt prata. Vad är mina behov och vad önskar jag? Vad är era behov och vad önskar ni? Vem upplever att den tränger sig på? Vem upplever att den är en ensam ö i havet? Vem upplevs som den som drar sig undan? Går det ens att mötas? Är alla otillfredsställda? Ska vi prata om vädret och träning och båten istället? Ja jo. 

Allt är förgängligt, allt finns kvar

Jag tänkte att jag skulle börja skriva oftare för att jag verkligen vill att bloggarna (min egen inkluderad) ska återhämta sig och börja leva igen, men samtidigt känner jag när jag ökar takten och bara skriver dagsanteckningar rakt upp och ned att livet som det är nu är så JÄVLA TRIST läsning! Inte för att jag önskar mig olycka, tro mig det gör jag ej, men denna blogg var väl i sitt esse där hösten 2008 och våren 2009 när mitt ex sedan två(!) år blev kär i en ny person (som visade sig vara hans livspartner) och jag gick igenom en massiv sorg. Då kändes det minsann, både livet och texten. I något märkligt infall under jullovet (vin fanns) läste jag högt ur dessa ledsna, ledsna inlägg för min man*. Om gråten över hela stan. Om det orationella fyllebeteendet. Om Facebookstalkandet. Om ensamheten. Om vänskap. Och om återfödelsen. Det var verkligt fint att få dela en 13 år yngre version av mig med honom. Och att få minnas henne själv. 

Jag är så glad över allt jag har, över denna lugna period i livet (”lugna” hehe, beror förstås på hur man definierar det) innan allt kommer att röras upp igen. För det kommer att röras upp. Det kommer bli sorger, det kommer bli hemskt, det kommer klimakterie och kriser och fan och hans moster. (Vågar inte skriva d*d, men det kommer det också bli… :(((() Så blir det alltid. För alla. Men det kommer också komma mer kul! Mindre självuppoffrande moderskap (som jag 99 % av tiden ändå känner är rätt prioritering just nu), mindre projektledning i det tidskrävande hemmaprojektet och mindre fucking jobbstress (som är 100 % åt helvete). Istället mera skoj och mer för mig. Så jag testar att hålla i, så som man sa där under pandemins första år, så att det finns en levande plats kvar att skriva av sig på när livet går ner och när livet går upp, såsom det kommer att göra.

*Han vet att blogg finns men ej vad den heter och han har aldrig läst själv (vad jag vet).

Oxveckor

Frös förbannat mycket igår, som om själva skelettet utstrålade kyla, vilket såklart ledde till att jag vaknade upp med feber idag. 38 grader prick bara, men tydligen tillräckligt mycket för att hjärnan skulle kännas mosig. Coronatestet som jag tog mitt i morgonstressen bland högljudda konflikter om dockor och plattor visade i alla fall negativt, praise be.

Med sex och en halv vecka kvar på befintligt jobb tänkte jag att jag skulle utnyttja min rätt att faktiskt vara sjuk när jag är sjuk och försöka sluta bry mig om alla arbetsuppgifter som blir hängande i luften, men det har hittills gått sådär. Att det ska vara så jävla svårt? Inte som att någon tackar en för att man stampar över sig själv på detta vis. Nä bara dumt är det.

Nåväl. Febern har gått ner och imorgon ska julen bort. Lika mysigt som det är med med adventspynt en månad innan jul, lika mysigt är det att se hemmet som vanligt igen när julen är utstädad. Japp, det är den jag är nu. Njuter av en dammad hylla och att ändra färgsättning på kuddarna i soffan. Medelåldern, halloj. 

Livet livet

Inte var det väl bara vi som igår kväll, efter avslutad arbetsdag och nattade ungar, kände att jo men det här gick väl bra men nu måste det väl vara dags för helg igen? Att komma upp till kvoten 5:2 där 5 står för jobb känns i nuläget helt orimligt. Men man vänjer sig väl. Väl?

Jag minns en tid där helgerna var så intensiva och vardagarna var så oplanerade att jag alltid låg i sängen hela måndagarna. Som återhämtning. 2008-/2009-ish. Brukade pigga på mig lagom till 19-snåret för att gå på ett träningspass och därefter åt jag lantchips till middag och somnade med datorn på magen. Har aldrig varit snyggare än då. YOUTH. <3

Tipsar förresten om The Sex Lives of Collage Girls på HBO. Så kul och smart och mysig. 

Och hon gav sig hän…

 … apropå det senaste inlägget. Vilket jullov det blev! Och som jag har njutit! Bara myst och myst och myst. Vem kunde tro att det var jobbet som slitit ut mig (hehe, eller kunde ALLA räkna ut det?) och att en tillräckligt lång paus från det gjorde att energin kom åter? Så var det i alla fall. Lagom till snön kom var orken tillbaka och jag hann med att både grilla korv och bygga snöskulpturer. Plus flera dagar i pulkabacken. Hann också med att läsa den mäktiga (både till innehåll och format med sina 750 sidor) Nikes bok av Agnes Lidbeck. (Nä men det är så ljuvligt att återigen vara i en fas i livet där jag kan förlora mig i en bok mitt på dagen! Visserligen barn överallt, men det går att zooma ut och bara läsa och läsa. Mmmm, läsa.)

Fick sådan mersmak av detta lov att jag hade kunnat slappa mig igenom flera veckor till. Slappa – med barnen! Det är inte alltid jag har känt så, men nu känner jag det verkligen. Det enda negativa med att ge sig hän så här fullständigt i semesterlivet var att uppförsbacken i förmiddags då jobbdelen av hjärnan behövde återaktiveras (för att bland annat hålla en dragning för ledningen) inte var nådig. Men det gick bra, efter omständigheterna (d.v.s. att jag längtar ut och bort och räknar ner dagarna till nytt jobb). Ja allt gick bra för alla denna första vardag efter ledigheterna. Spår att alla barn är sjuka redan på onsdag, jo men såklart måste det bli så, och vi ska väl få corona nu också precis som alla andra, men till dess tillåter jag mig att vara i detta njutbara lilla nu.

Kul att så många uppdaterat sina bloggar idag också! Hej hej! Känns fint att sälla sig till den skaran. 

2022 förresten, i år fyller komutikväll 15 år! Och allt finns kvar. Mäktigt.