Frisk men ej återställd

Tack för er omtanke! Mitt barn mår igen. Praise be. Förlamningen är kvar men hennes allmäntillstånd är gott. Vi ska ge det en månad och se om förlamningen går tillbaka. Oftast är allt normalt då. 

Det var borrelia som satt sig på nervsystemet. Diagnos: Neuroborrelios. Så nu vet man det till nästa gång, om ett barn ser ut som det fått en stroke (aj mitt arma hjärta) så är det ofta detta. Hon har fått antibiotika intravenöst varje dag via en venkateter i handen som suttit i tio(!) dagar, och nu, nu är hon färdigbehandlad! Hon fick skåla i cider och jag höll tal till henne om hur imponerad och stolt jag är över hur hon kämpat. Är egentligen stolt över hela familjen. Maken till intensiv start på denna höst har jag sällan skådat (och mitt i allt började min äldsta ettan!), men nu har vi fixat två veckor av barnakut, skolstart, förkylningar till höger och vänster, teknikstrul, ansiktsförlamning, vab, jobb och massa massa oro och kanske blir det lugnare snart? Famous last words hehe.

Det gemensamma

Över sex timmar på barnakuten i förrgår för min man och mellanungen, och jag och hon kom upp i elva timmar igår och kom inte hem förrän vid midnatt. Alla var snälla och hjälpsamma de få stunder vi hade kontakt med personal, men akuten, där vill man inte vara så långa stunder. Barnet somnade till slut utmattad på en bänk i en korridor efter att ha gråtit en liten stund och mantrat att hon ville hem, och vi fick en filt av en snäll personal. Hon är fyra år. Man behöver liksom ett rum och kanske något att äta (nu hade hon visserligen ingen aptit) under en elvatimmarsvistelse när man är ”inskriven”. Och så behöver man att personalen kommer och hälsar vid skiftbyte och ba, hej jag heter xxx och jag kommer och pratar med er senare ikväll. Igår kändes det som om vi befann oss i vacuum. Men det är ju avhängt politiken, det fattar jag. Alla gjorde sitt bästa, och sittandes i korridoren utanför ett akutrum förstod jag att det var en intensiv kväll. 

Strong like a girl

Vilken tapper liten unge man har. Hon har precis tagit ryggmärgsprov och massor av blodprov utan att ge ifrån sig en min, och väntar nu på att få venkateter i handen (armveck gick ej efter tusen försök). Ingen diagnos än men gissningen om borrelia kvarstår. Halva ansiktet är fortfarande förlamat. 

Olyckor och all världens elände

Denna vecka, ett liv… tänkte jag skriva men så har det bara gått två dagar. :(

Semestern tog slut och hösten kom pang bom och gav mig en smäll rakt i ansiktet på direkten. Jag har haft vildsint huvudvärk varje eftermiddag denna vecka, och längtat bort ut någonstans varsomhelst som inte är jobb och tid som rusar och åldrande och gud vet vad. 

Lilla fick en riktigt stor allergisk reaktion igår under första dagen tillbaka på förskolan, en reaktion som de inte kan härleda. (Men jag är rätt övertygad om hon fått i sig Quorn (innehåller ägg) som de andra barnen fick till lunch.) Reaktionen gav sig efter diverse mediciner och vi behövde ej använda adrenalin, men det skärrar en som alltid ändå. 

Imorse tog vi även mellanungen till vårdcentralen för att kolla upp ena örat som hon har haft ont i på nätterna. Inget särskilt såg det ut som för den läkaren, så hon fick gå till förskolan eftersom hon var vid gott humör och god hälsa. När hon kom hem på eftermiddagen var halva hennes ansikte förlamat så min man fick köra henne direkt till Astrid Lindgrens barnakut där de fortfarande är kvar. Mitt intellekt gissar att hon har borrelia. Mitt ömma hjärta föreställer sig all världens helvete. (Snälla universum, låt mitt barn bli friskt!) 

Och sen har vi den stora världens helveten på det. Afghanistan. Haiti. Klimatet. 

Och mitt barn, mitt lilla barn. Det gör ont vart än man tittar.

Så går en vår ifrån vårt liv och…

 … kommer aldrig åter. Jävla maj. Sa jag men menade det inte. Eller bara nästan. Älskar vår och försommar och att få längta och njuta av att snart är det semester. Inte nu nu, men snart. Mmmm. Men sen kom jobbet som ett höghastighetståg och drog med mig i extrema arbetsdagar med extremt högt tempo. Satt uppe och jobbade till 23:30 flera dagar förra veckan, och utanför regnade det non-stop och våren och njutet kändes långt borta. Sen min bästa arbetskompis och team-kamrat slutat så drar jag hela den delen som jag arbetar med själv, men har samma krav (från mig själv) på kvalitet och utförande som tidigare och således blir det… mycket. För mycket. Vad tjänar det att jobba deltid när man ändå arbetar över som en liten gnu och har långt mycket mer på skrivbordet än en 100 %-tjänst? Jag har svårt med de egna gränsdragningarna och det är svårt att sänka ambitionen. Och så saknas väl en fast hand som håller tillbaka och har mandat att plocka bort saker. Nåväl nåväl, hållbart är det ej och den här veckan är det fortsatt intensivt, men förhoppningsvis inget kvällsarbete. Det gör stor skillnad.
 

Läste hos Jenny om barn och smink och tänkte att jag har det lätt eftersom jag inte sminkar mig. Lite rouge ibland, och ifyllda ögonbryn, men nästan jämt ingenting alls. Det blir ju således en icke-konflikt här hemma. Är dock rätt övertygad om att min mellanunge (4 år) skulle älska smink om hon fick chansen, och vet inte var jag skulle dra gränserna. Tycker att många av de där frågorna kring utseende och smink och kroppsform går att skjuta på genom att vara totalt obrydd själv, men fattar också att det inte är någon fribiljett ut ur patriarkala strukturer, utan att allting kommer sippra in i hemmet och barnen ändå, trots ens goda ambitioner, och då kanske man (läs: jag) är oförberedd? Vet inte. Men det är väldigt skönt för mig själv åtminstone, än så länge. Jag växte upp i ett hem där mamman alltid var fixad i håret, bar smink och rimliga kläder (och som det bantades på 80- och 90-talet!). Mina barn är vana vid en mamma som har osminkat face och som kan vara rimligt klädd, men oftast står i underkläder eller mjukisbrallor och vinkar av dem på morgonen. Men fan. Tycker det är svårt att skriva om det här utan att uppfattas som dryg. Enkla lösningar för problem på samhällsnivå finns inte såklart, men för mig och i det lilla, med mina förutsättningar, har det faktiskt varit enklare än vad jag trodde? Hittills. Såhär sju små år in i föräldraskapet. Fråga mig igen när jag har tre barn i skolan hehe…

Det pratades om botox och fillers och sådant igår på Sandras blogg och i hennes facebookgrupp och jag kände att allt sådant går mig helt förbi. Funderar ni på det? Att göra grejer med ansiktet? Frågar rakt ut i luften för vet ej om någon läser här längre.