Strong like a girl

Vilken tapper liten unge man har. Hon har precis tagit ryggmärgsprov och massor av blodprov utan att ge ifrån sig en min, och väntar nu på att få venkateter i handen (armveck gick ej efter tusen försök). Ingen diagnos än men gissningen om borrelia kvarstår. Halva ansiktet är fortfarande förlamat. 

Olyckor och all världens elände

Denna vecka, ett liv… tänkte jag skriva men så har det bara gått två dagar. :(

Semestern tog slut och hösten kom pang bom och gav mig en smäll rakt i ansiktet på direkten. Jag har haft vildsint huvudvärk varje eftermiddag denna vecka, och längtat bort ut någonstans varsomhelst som inte är jobb och tid som rusar och åldrande och gud vet vad. 

Lilla fick en riktigt stor allergisk reaktion igår under första dagen tillbaka på förskolan, en reaktion som de inte kan härleda. (Men jag är rätt övertygad om hon fått i sig Quorn (innehåller ägg) som de andra barnen fick till lunch.) Reaktionen gav sig efter diverse mediciner och vi behövde ej använda adrenalin, men det skärrar en som alltid ändå. 

Imorse tog vi även mellanungen till vårdcentralen för att kolla upp ena örat som hon har haft ont i på nätterna. Inget särskilt såg det ut som för den läkaren, så hon fick gå till förskolan eftersom hon var vid gott humör och god hälsa. När hon kom hem på eftermiddagen var halva hennes ansikte förlamat så min man fick köra henne direkt till Astrid Lindgrens barnakut där de fortfarande är kvar. Mitt intellekt gissar att hon har borrelia. Mitt ömma hjärta föreställer sig all världens helvete. (Snälla universum, låt mitt barn bli friskt!) 

Och sen har vi den stora världens helveten på det. Afghanistan. Haiti. Klimatet. 

Och mitt barn, mitt lilla barn. Det gör ont vart än man tittar.

Så går en vår ifrån vårt liv och…

 … kommer aldrig åter. Jävla maj. Sa jag men menade det inte. Eller bara nästan. Älskar vår och försommar och att få längta och njuta av att snart är det semester. Inte nu nu, men snart. Mmmm. Men sen kom jobbet som ett höghastighetståg och drog med mig i extrema arbetsdagar med extremt högt tempo. Satt uppe och jobbade till 23:30 flera dagar förra veckan, och utanför regnade det non-stop och våren och njutet kändes långt borta. Sen min bästa arbetskompis och team-kamrat slutat så drar jag hela den delen som jag arbetar med själv, men har samma krav (från mig själv) på kvalitet och utförande som tidigare och således blir det… mycket. För mycket. Vad tjänar det att jobba deltid när man ändå arbetar över som en liten gnu och har långt mycket mer på skrivbordet än en 100 %-tjänst? Jag har svårt med de egna gränsdragningarna och det är svårt att sänka ambitionen. Och så saknas väl en fast hand som håller tillbaka och har mandat att plocka bort saker. Nåväl nåväl, hållbart är det ej och den här veckan är det fortsatt intensivt, men förhoppningsvis inget kvällsarbete. Det gör stor skillnad.
 

Läste hos Jenny om barn och smink och tänkte att jag har det lätt eftersom jag inte sminkar mig. Lite rouge ibland, och ifyllda ögonbryn, men nästan jämt ingenting alls. Det blir ju således en icke-konflikt här hemma. Är dock rätt övertygad om att min mellanunge (4 år) skulle älska smink om hon fick chansen, och vet inte var jag skulle dra gränserna. Tycker att många av de där frågorna kring utseende och smink och kroppsform går att skjuta på genom att vara totalt obrydd själv, men fattar också att det inte är någon fribiljett ut ur patriarkala strukturer, utan att allting kommer sippra in i hemmet och barnen ändå, trots ens goda ambitioner, och då kanske man (läs: jag) är oförberedd? Vet inte. Men det är väldigt skönt för mig själv åtminstone, än så länge. Jag växte upp i ett hem där mamman alltid var fixad i håret, bar smink och rimliga kläder (och som det bantades på 80- och 90-talet!). Mina barn är vana vid en mamma som har osminkat face och som kan vara rimligt klädd, men oftast står i underkläder eller mjukisbrallor och vinkar av dem på morgonen. Men fan. Tycker det är svårt att skriva om det här utan att uppfattas som dryg. Enkla lösningar för problem på samhällsnivå finns inte såklart, men för mig och i det lilla, med mina förutsättningar, har det faktiskt varit enklare än vad jag trodde? Hittills. Såhär sju små år in i föräldraskapet. Fråga mig igen när jag har tre barn i skolan hehe…

Det pratades om botox och fillers och sådant igår på Sandras blogg och i hennes facebookgrupp och jag kände att allt sådant går mig helt förbi. Funderar ni på det? Att göra grejer med ansiktet? Frågar rakt ut i luften för vet ej om någon läser här längre.

Thunder in my heart

Tittade på de tre första avsnitten av Thunder in my heart (viaplay) igår kväll och blev så impad och pirrig och sentimental och berörd. Den känns som livet för 15 år sedan, fast nu. Det är otroligt fint och trovärdigt fångat alltihop: festscenerna, telefonsamtalen, relationerna och livslunken. De eviga promenaderna genom stan. Hur det kändes och hur det var. 

En av karaktärerna bor förövrigt i en exakt likadan lägenhet som jag bodde i i skrapan. Alla kvarter är samma lika. Allting händer, ingenting händer – men det känns.

Och vilken titel sen! Thunder in my heart. Att ingen blogg hette så 2007? Det borde någon hetat.

Se den!

Mitt i veckan

Herre gud. Stor leverans på jobbet igår och därefter sedvanlig utmattning, men också sedvanlig noll plats för återhämtning. Bu. Har knappt lämnat tomten på flera veckor tänkte jag skriva, men det handlar ju om hela våren(!), och tänker att folk tror att jag är gisslantagen här framför min dator eller med mina tusen barn eller med den miljard hushållssysslor som ett hus med massa ungar innebär. Drömmer om semester men blir samtidigt stressad över att det är så lite arbetstid kvar till semestern. Mys mys mys.