Herre gud. Stor leverans på jobbet igår och därefter sedvanlig utmattning, men också sedvanlig noll plats för återhämtning. Bu. Har knappt lämnat tomten på flera veckor tänkte jag skriva, men det handlar ju om hela våren(!), och tänker att folk tror att jag är gisslantagen här framför min dator eller med mina tusen barn eller med den miljard hushållssysslor som ett hus med massa ungar innebär. Drömmer om semester men blir samtidigt stressad över att det är så lite arbetstid kvar till semestern. Mys mys mys.
Så kom sommaren och lillan drog på sig någon form av förkylning mitt i min absolut mest intensiva arbetsvecka denna vår. Idag är det min jobbdag enligt vabbpusslet och jag hade behövt vara 100 % energifylld men som grädde på moset blev jag magsjuk(?) av samma virus (eller matförgiftad?) och har inte sovit i princip någonting på hela natten. (Mysigt det var!) Nu sippar jag på ett glas ljummen Trocadero som jag hittade längst in i ett skåp och funderar på om det är värt risken att försöka äta någonting idag eller ej – SAMTIDIGT som jag helvetesjobbar. Kul med långhelg säger… ingen i det här hushållet. :(
Har ägnat de senaste två kvällarna åt att – ett år sent – se Unorthodox (Netflix) och nu när den är klar måste jag säga att det var länge sedan jag såg en sådan dålig serie? Blev förvånad över hur oerhört platt den var. Så oengagerande! Och så stereotyp (insert ett festligt kompisgäng i Berlin direkt taget ur en EF-reklam för språkresor på 90-talet). Men det är ju ovanligt att serier är så dåliga. Kollar annars om Better Things (HBO) och den är exakt lika ljuvlig när man ser om den, så för alla som inte sett – se den. Och läs Eufori av Elin Cullhed! Wow. Har ej läst klart den än, men herre gud vad det finns saker att prata om där! Mäktig bok.
Det tog över ett år av pandemi och tusen månader av föräldraledighet innan vi båda började arbeta hemifrån. Dessa veckodagar när det numera bara är jag och min man hemma, och huset är tyst i många långa underbara timmar, är så välbehövliga så ni anar ej. För jag är trött nu. Och min man är megatrött. Snart sju år av småbarnsliv tär, hur underbart det än är, och vi är slitna trots att vi sover hela nätter sedan länge (men är vakna allt för sent för att kolla serier exakt varje kväll). Det är en trötthet som ständigt finns där, och som på ett sätt är förväntad efter många år av lågintensiv belastning utan paus, men det är samtidigt lite märkligt att det känns och märks som mest nu, nu när vi är på väg upp. Tålamodet finns där – till det helt plötsligt pang boom inte finns där längre. Från 100 till 0. Samma sak med stress, fast tvärtom. Hoppar direkt från 0 till 100. Inga mellanlägen. Orken likaså. Men pausar vi blir inget gjort och de där femton minuterna av ostörd tid där det finns möjlighet att verkligen beta av saker på den evigt fullmatade att göra-listan är för sällsynta för att i alla fall jag ska vila bort dem. Tänker jag, som knappt ens längre kan vila. (Famous last words och sen... sen gick hon in i väggen. :( )
Jag och min man pratar mycket om detta och brukar komma fram till att tiden är vår vän. Att om vi bara står stilla och står pall och försöker vara snälla mot oss själva och varandra så kommer tiden göra jobbet. Allt och alla växer. Saker utvecklas. Möjligheter frigörs. Det kommer finnas tid igen. Tålamodet kommer tillbaka. Fokusspannet kommer bli större. Längtan efter annat än tystnad kommer att växa sig starkare igen. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är en vilsam tanke. Stå bara kvar, allt ordnar sig.
