Corona-dagbok: 18 mars

Det är onsdag kväll och ännu en dag med intensiv nyhetsbevakning och ett never ending samtal med min man gällande utvecklingen av pandemin har snart passerat.

Barnen går fortfarande till förskolan men det är små grupper och färre personal. Igår var det femton barn på plats på min storas avdelning som oftast består av tjugoåtta ungar, idag elva. På dagens presskonferens pratades det om vikten i att hålla förskolan och grundskolan öppen för att våra samhällsbärande funktioner ska fungera och jag tycker resonemanget låter vettigt trots att stora delar av världen agerar annorlunda. Kanske tycker vi annorlunda imorgon? (Nu läste jag precis att Storbritannien också stänger skolorna. Ja det svänger fort dessa dagar.)

Matleveranser går inte längre att få här i Stockholm utan man måste besöka faktiska butiker för att kunna handla. Vi är vana veckohandlare så än så länge påverkar inte det höga trycket på matbutikerna oss så mycket. Vi har alltid mat hemma så vi klarar oss i ett par veckor om nöden skulle kräva det. Det sitter i ryggmärgen, uppvuxen på landet som jag är med extrastor kyl och frys plus stor frysbox i garaget. (Och massa ved på det. Och balar med toapapper hehe.) Då visste man inte när strömmen skulle gå i flera dagar eller när man skulle bli insnöad. Bäst att vara förberedd. Har alltid älskat ett välfyllt skafferi och att kunna lagra grejer i garaget och skulle nog lätt kunna bli en fullfjädrad prepper om jag tillät mig. Borde kanske bli det? Min man är likadan. Är i alla fall förvånad över att vissa verkar tycka att det är lite konstigt att ha mycket mat hemma eller att ha en välfylld kundvagn när man handlar? Samt att folk (med ekonomi då förstås) inte redan har det.

Min man börjar officiellt arbeta igen efter föräldraledigheten nästa vecka och hela hans kontor har beordrats hemarbete. Det är såklart skönt att han ska arbeta hemma samtidigt som det känns så jävla märkligt att han ska sitta här hemma med sin dator och inte få bli störd medan jag ska ratta bebisen och hushållet. Upplagt för bråk och konflikt tror jag. Hehe. Mysigt det ska bli. Aja. Dagens lyxproblem.

Folkhälsomyndigheten har sedan några dagar tillbaka rekommenderat alla över 70 år att hålla sig hemma. Vi i den yngre generation tycks förstå det men våra äldre har väldigt svårt att få in detta och vi ägnar således timmar åt att bråka och tjata på våra respektive föräldrar om det. Vet inte varför just de skulle vara odödliga eller varför just de skall undantas från nationella rekommendationer, men det är tydligt att de har väääääldigt svårt att rätta in sig i ledet. Hur kan det ens va svårt? Låt oss handla och lämna en kasse vid dörren! Gå inte till gymmet! Åk inte till mataffären! Herre gud!

Den generella känslan, i enlighet med all världens expertis, är väl att det kommer att bli värre detta. Och de som suckade förra veckan om att alla överdriver kanske inte suckar lika mycket nu. Samma sak gäller troligtvis för de som inte kan följa rekommendationerna denna vecka.

För egen del är vi ännu inte oroliga, men för samhället i stort absolut. Det här kommer skapa kaos för många. Vi hör till en priviligerad grupp. Vi har hälsa och pengar och jobb. Vår viktiga uppgift är att lyssna på myndighetsråden och försöka göra rätt saker. Hjälpa grannar om det går, tvätta händerna ofta, hålla oss hemma och tjata på våra äldre.

Och samtidigt som nästan 500 personer dött i Italien det senaste dygnet börjar solen värma här i norra Stockholm, häcken slår ut och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det är en märklig, oviss, otäck tid.

Corona-dagbok: uppstart

Idag tänker jag börja med en Corona-dagbok här på bloggen. Kanske blir det bara en anteckning på ett par meningar per dag, kanske blir det mer. Allting ändras så fort hela tiden nu och jag tänker att det är viktigt för mig att minnas hur snabbt allting snurrade, hur allvaret kom närmre för varje dag och hur självklara saker på ingen tid alls blev väldigt o-självklara, och tvärtom.

Mjölkfri

Den här veckan har jag gått över till helt mjölkfri kost. Har de senaste två åren tagit bort en del komjölk och ersatt med växtbaserat av typ moraliska skäl, men har väl egentligen inte sträckt mig längre än till att byta ut all ren mjölk mot iKaffe (plus kokosmjölk och havrealternativ istället för grädde i viss matlagning...). Nu blir det i alla fall nolltolerans för att kolla om baby E kanske är överkänslig/allergisk och om det är därför som hon fortsätter att ha en sådan dålig viktuppgång plus extremt torr hud och ibland utslag. Mest sorgligt (ur ett strikt egoistiskt perspektiv mind you) är det att ge upp min dagliga ranson mögelost. Och ljus choklad. Och ost i största allmänhet. Och ost. Och ost. Och ost. :((( (Gillar smör också, men det tycker jag är lättare att avstå.) NÅVÄL. Det är som det är och det här blir säkert bra för alla (inklusive djuren!), och jag kämpar på och så vidare och hoppas att bebisen går upp i vikt och att vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Om det är någon som vill tipsa om någon guldvara i kategorin mjölkfritt tas det tacksamt emot! Bästa alternativet till ost? Någon rätt på någon restaurang som är jävligt mjölkfri och god? (Att asiatiskt mat ofta är mjölkfri har jag redan koll på såklart!) Något kul bakverk eller ljus vegan-choklad eller något annat random som är mjölkfritt fast en inte tror det? Hit me! 

Tredje gången gillt

Är det ändå inte väldigt märkligt att min mens tydligen kommer tillbaka exakt kring dagarna jag plussade året innan? Och detta efter var och en av mina tre(!) graviditeter! Trots helamning! Ett mensfritt år får jag tydligen, graviditeten inräknad, och sen är det på det igen. Mmmmmmmens.

2019 herre gud

Kan väl omöjligen tacka år 2019 nog? Anade att ett ny bebis var på gång redan på nyårsdagen men gjorde inget graviditetstest förrän en dryg vecka senare. Vilken rivstart på decenniets sista år! Sen var jag gravid och mera gravid och ännu mera gravid fram till september då baby E föddes, min tredje skatt och andra dotter. Nu är mitt gäng fulländat, alla är här. Den känslan är... obeskrivlig. Såååå nöjd och evinnerligt tacksam. Har förutom familjelyckan haft mitt bästa år professionellt (välförtjänt!), barnen har älskat sin förskola (vilket gör allt, allt, ALLT för själafriden), vi har haft en lång underbar sommar på västkusten och jag har äntligen fått lite flow i läsningen igen. Vilket år! Vill också skänka en extra tacksam tanke till kroppen min, som tog sig igenom en tredje graviditet och födde barn som den inte gjort annat (och det har den ju knappast heller gjort de senaste fem åren hehe...). Så tack 2019, du var oerhört generös mot mig och de mina! 

I år firade vi nyår bara vi fem i kärntruppen och med facit i hand: klokt beslut! Vi hade ändå  ansträngt oss, det var trerätters, paljetter på kläderna, linneservetter, körschema och champagne till de vuxna och barndrinkar till barnen (och jag hade till och med lite smink på mig!) men nog fan var det ett litet kaos ändå. O som inte sovit på dagen sen i våras hade verkligen behövt vila efter lunch, men se det vägrade hon och humöret blev precis sådär känsligt som det kan bli då. Särskilt när en är 2,5 år. Och sen har vi ju en bebis också, som bara fick hänga på och som vi knappt hann ge ett ögonkast ens... :( Aja. Det var intensivt men också livets liv. Vid niosnåret somnade den sista tappra kämpen (H) och sen fick vi ÄNTLIGEN utrymme att prata fritt om året som gick och våra intentioner och förhoppningar inför det kommande decenniet. Vi till och med hånglade på tolvslaget, saker en kan unna sig när en firar utan gäster och därmed inte behöver nöja sig med en kyss. Gott nytt år!