Lästips

Tiotalet på tio veckor: 2019.
Herre gud vilket jävla inlägg av Sandra Beijer! Blev fullkomligt golvad. Om det är någon som inte redan läst så in och gör det!

Har kommit att tycka mycket om Sandras blogg. Är ointresserad  av smink och killfredag men älskar hennes bokrecensioner, hennes allmänna livsbetraktelser och allt skrivet om hjärta, smärta, kärlek, relationer och ångest.

Dagen innan lucia

Såklart har jag gått och blivit sjuk. Har 39 graders feber med muskelvärk och halsont och vet inte om jag ska jubla över tajmingen då det är 12 dagar kvar till julafton och att jag troligtvis (ja men så är det va?) blir frisk innan dess, eller om det är asdålig tajming eftersom en efter en i denna fempersonsfamilj kan insjukna så att vi får köra sjukstuga hela jullovet igenom? Facit hade varit gött.

Är mest rädd om lilla bebisen som är så lätt och liten och inte har ”råd” att bli sjuk. Håller på och pumpar bröstmjölk också, mellan febertopparna, för att få upp produktionen om det skulle vara det som orsakar att hon går upp så lite i vikt. Eller så är hon bara liten. Hon är nöjd i alla fall, äter mycket, verkar trivas och är glad... Men fan alltså, lite orolig blir en ju när ens lilla bebis väger 4,8 kilo medan andra jämnåriga väger flera kilon mer! Trots att det är tredje barnet och trots att alla mina barn varit små.

Oron kommer en inte undan trots växande erfarenhetsbank.

Och så blir jag som alltid, lex hösten 2017 när jag tappade rösten och hade lunginflammation och var sjuk i en och halv månad totalt, ångestriden av att ha feber och halsont eftersom jag är så rädd för att bli stum igen. Fy fan. Skulle behöva gå i terapi för att bearbeta den sjukan... Hade en liten bebis-O hemma och ”pratade” med henne genom att göra klickljud med tungan. Alltså? Kanske låter som en skoj berättelse nu i efterhand, men det var så hemskt att jag typ börjar gråta av att tänka på det... Min bebis blev liksom olycklig? Slutade le. Och mitt stora barn med. Ingen mammaröst på tre veckor. HEMSKT.

Imorgon missar jag mina barns luciatåg, och det känns fan lite ledsamt det med. Men inte lika hemskt som att tappa rösten. Gode gud gör så att jag aldrig mer tappar rösten.

Decemberutmaning?

Nä, jag fann mig besegrad innan jag ens börjat. Några 31 inlägg i december blir det ej i denna blogg. Men jag är så glad över att Jenny dragit igång denna utmaning för HERRE GUD så mycket trevligare det har varit att sitta och amma när jag vet att det ramlar in flera inlägg per dag från alla ni mina favoritbloggare! Tack Jenny, Bitter och cynisk och Knut och kofta  (och kanske flera?). Och Maria har till och med återuppstått! Och Schmarro med (men är ej med i utmaningen)! Glädjens tid!

Och på tal om glädjens tid så älskar jag december i år känner jag. Det är så mysigt! Känner redan lite julefrid och är i fas med allt tror jag (alla julklappar, check!). Väntade naturligtvis till i söndags för att tända alla ljusstakar och stjärnor som den traditionalist jag tydligen visat mig vara och nu carpar jag skiten ur adventsmyset. Idag satte jag en pepparkaksdeg som ska vila i kylskåpet till helgen för att då bakas ut (helst av barn med tindrande ögon, men mer troligt blir det väl bara jag hehe...). Har säkerligen blivit min mamma och hennes mamma och hennes mamma och hennes mamma med, men jaja, mår gott i själen gör jag i alla fall.

Två månader som fem

Okej, här inne blir det inte många ord skrivna men vi har det himla bra! Både föräldrar, storasyskon och liten bebis. Den lilla växer, i sakta sakta mak, och övergången till trebarnsfamilj har hittills varit väldigt mjuk. Största bidragande faktor till det är troligtvis vårt beslut att både jag och min man kommer att vara hemma under de första 6 månaderna i baby Es liv. Det är drömmigt, sannerligen, och har en råd och möjlighet att kunna göra en sådan prioritering  är det verkligen, verkligen guld värt.

På dagarna när de stora ("stora") barnen är på förskolan hänger vi omkring, dricker kaffe, pratar till punkt och tar tag i alla dessa surdegar i hemmet som annars aldrig blir gjorda. Vi rensar skåp och tömmer lådor, kör till återvinningen och känner friden i att äga lite mindre. Och så renoverar vi lite också. Vi är (oftast) pigga och glada när vi hämtar de större barnen på förskolan och middagen är i princip alltid förberedd. Det är en tacksam tid. Obs. Jag hinner fortfarande skälla en del på min man, så kallade envägsbråk där han håller med mig i sak, men där jag ändå har skällt om samma saker i 10 år utan någon direkt utveckling... Ni hör ju vad konstruktivt det måste vara, verkligen. Jag är visserligen aldrig långsur och all osämja går över snabbt, men hur goda skäl jag än har att bli arg (det har ju alltid hehe...) så är det fan värdelöst att ha så hett temperament som jag uppenbarligen har. Hatar att bli sådär arg men kan inte stoppa mig. Hemskt är det. (Jag har inte ens mens än så pms går väl knappast att skylla på heller. Bara är så såhär, i mitt förhållande med/till honom.. :(()  Men! Utöver det är allt väldigt, väldigt fint. Verkligen sådär fin-fint. Och vårt nya lilla barn passar in så perfekt här hos oss! 100 % älsk från första stund.

Och nu har jag alltså tre barn! Tre! Barn! Ni hör ju! Vilket himla gäng vi gått och skaffat oss! Livets liv! Vi pratar om det i timmar varje dag, hur glada vi är över att vi fått allt detta. Och trots att min stubin ibland (”ibland”)  är oroväckande kort och min man verkligen inte klarar av att vara effektiv (d.v.s. som jag) i den mån jag önskar så är jag precis där jag vill vara med människorna jag vill vara där med.

Min tredje älskling är här!

Någon uppdatering för vecka 39 eller 40 blev det visst inte, för i fredags kom hon, mitt tredje lillhjärta! 9 dagar innan BF, 3 600 gram tung och 50 centimeter. Massa mörkt hår (mest av alla mina barn) och helt olik sina syskon. Jag är så lycklig! Inne på femte dagen med henne och hittills är hon en fröjd. Så lugn och harmonisk och gosig. Och ja hela den nya fempersonsfamiljen känns lugn och harmonisk, och barnen är störtförälskade i sin nya lillasyster. Herre gud! Får det vara såhär bra?! Jag är så TACKSAM! En vet ju inte hur det ska bli när en snart 2,5-åring ska bli storasyster, kan ju bli lite hur som, men som den omvårdande bestämda lilla unge hon är så ÄLSKAR hon denna bebis och tror att det är hennes alldeles egen. Ögonen lyser så snart hon får syn på henne och alltid vill hon hålla, klappa och pussa. Livet alltså! Är väl hög på hormoner säkert, men de här fem dagarna har varit så jäkla fina.

Enda minuset är väl att lillan tappat så mycket i vikt (hon väger nu 3 200 gram) så jag blev av en barnmorska igår tillsagd att omedelbart hyra en pump och börja pumpa och tillmata med flaska för att få igång min som vanligt sega mjölkproduktion. Jag tyckte att det gick bättre den här gången jämfört med tidigare två gånger, det liksom kommer ju någonting när jag klämmer vilket underlättar allt och minskar smärtan i nipplorna, men tydligen inte tillräckligt. Hon har tappat mest vikt av alla mina barn (över 11 procent), så min magkänsla var ju helt galet fel. :(  Men nu pumpar jag som sagt, och ammar, och pumpar och ammar, och det kommer ut mer och mer varje gång och jag känner tillit till kroppen. Efter första tillmatningen totaldäckade hon så nog var hon hungrig allt. Kändes konstigt att inte ha henne klistrad vid bröstet under ett par timmar, men skönt också att få vila boobsen lite.

Jag ska skriva om förlossningen är det tänkt, som kom så oväntat och var lite konstig såsom tredje sägs vara, särskilt i starten, men först ska jag gå och gosa med min andra dotter. Hej så länge från en nybliven superglad trebarnsmorsa!