För ett år sedan...

...var jag höggravid med min lilla skruttla! Kan ni fatta? Vilken spännande tid det var ändå! Det känns dock som hundra år sedan minst. Vi hade inte bott i vårt hus i ett år ens, och inget visste vi om den lilla vi väntade. Eller det liv som väntade. Nu ett år efteråt minns jag knappt vilket liv vi hade. Att vi bara hade ett barn? Så ofattbart.

Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.

Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?

Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.

Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?

Folk blir kära på vintern

Överallt i bloggvärlden tycker jag mig se små (och stora) förälskelser just nu, och i mina vänners liv är det väldigt många, ja nästan alla (hej hopp anekdotisk bevisföring!), som träffats på vintern. Kanske finns det inte så mycket annat som distraherar just då och att det därför är lättare att fokusera på att komma nära en enda person? Eller så beror det på kylan. Eller något annat. Slump skulle till exempel kunna vara ett alternativ hehe... Om det nu är så att flest par träffas på vintern överhuvudtaget... WELL. Fint är det i alla fall. Heja heja alla er med fladdrande hjärtan. Vad modiga ni är! Vad spännande det är! Håller tummarna för evig kärlek.

Min man och jag träffades (och blev ihop enligt oss själva) i början av januari 2011. (Ja men se där. I rest my case.) Folk tyckte nog att vi var lite snabba i starten men för oss var det lätt och rätt och jag är himla glad över att jag lyssnade inåt där 2011 och liksom bara körde på.

Drar en liten recap på vårt liv hittills, de stora grejerna. Förstår att ni måste väntat. :)

2011
Januari: vi träffas och blir ihop.
Augusti: vi köper vårt första gemensamma boende, en 2:a på Södermalm.
Oktober: vi flyttar in.

(Men 2012 då? Vad hände då? Vi bara lever på? Vet att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb på hösten för att göra praktik och att jag började arbeta statligt under mars 2013.)

2013
November: jag är på smällen.

2014
Augusti: vårt första barn föds.

2015
Maj: vi börjar gå på husvisningar.
December: vi köper hus.

2016 
Februari: vi säljer vår lägenhet.
Juni: vi flyttar in i vårt hus.
Juli: jag är på smällen igen.

2017 
April: vårt andra barn föds.

Ja jävlar vad vi legat i känner jag när jag tittar i backspegeln. Ganska intensivt alltihop, kärlek och lägenhet och barn och hus och fler barn och massa jobbyten mitt i alltihop. Men det har blivit bra. Anar och hoppas att kommande fem år ej är lika intensiva. Hoppas eventuellt på ett tredje barn, men annars vill jag mest förvalta. Önskar ut i universum att alla får vara friska, att alla får må bra, att vi fortsätter vilja leva tillsammans jag och min man. Att allt håller, byggs starkare, fördjupas.

Back in business

Nämen hej! Min lillbebis* har fyllt 10 månader och jag har sedan en vecka tillbaka återgått till arbete och tillbringar dagarna framför en dator igen, vilket som vanligt också innebär att jag börjar blogga igen. Så brukar det vara, och så känns det som det blir även denna gång. Att just jag skulle bli så uberjävladålig på att hitta/prioritera tid vid datorn när jag är ledig, ändå rätt oippat va? Om någon sagt det till mig 2007 när jag umgicks med datorn exakt ALL tid jag var hemma så hade jag nog ramlat av stolen av chock, men så ser livet tydligen ut nu när jag har två barn som aktiverar mig på dagarna och en mobil att ständigt hålla i handen när kidsen sover.

*Hon kan inte gå än (vilket i vår (eventuellt något knasiga) värld, känns sent eftersom H gick vid 9 månader) och för mig förvandlas ungarna så tydligt till barn när de går. Therefore, she's a baby. Plus att hon rent fysiskt också är rätt liten, och på pricken lika lång och tung som H var vid 8 månader.  

Så har i alla fall ännu en föräldraledighet passerat. Det gick… fort? Jag tycker att det har gått helt okej att börja jobba igen. Ja eller för att vara ärlig så är det väl lite mer "jobba" nu i början, än jobbjobba. Jag är ny i mitt uppdrag och läser mest metodstöd, hänger med på möten och försöker sätta mig in i olika processer och verksamheter. Jag jobbar dessutom fyradagarsveckor så någon direkt nöd går det ej på mig, nej. Och inte heller på henne, den lilla goa, vilket såklart är viktigast.

Saker jag på rak arm känner att jag vill skriva om:

• Föräldraledighet med barn nummer 2 jämfört med den med barn nummer 1
• Förlossningar
• Drömmen/Idén om en tredje förlossning
• Tankar kring ett eventuellt tredje barn

Ja, hehe, ni ser ju var mitt huvud är. FEST FEST OCH ÅTER FEST. :))))))))

Här var det ljud!

Tack för sympatier och krya-rop! Rösten är tillbaka, om än vääääääldigt hes. Men jag jublar.

Schmarro undrade om jag varit hos läkaren och jo, jag har varit där några gånger denna sjukdomsperiod. Först för bedrövligt allmäntillstånd (visade sig vara lunginflammation) och sedan för uppföljning förra veckan där jag också fick en remiss till specialist gällande det extremt långa röstbortfallet. Hos specialisten var jag idag och blev undersökt genom en liten kamera som stacks ned genom näsan (ej så obehagligt som jag trodde) och blev sedan ordinerad en ny antibiotikakur på 10 dagar, kortison och slemlösande. Sen ska jag vara bra trodde hon. Låt oss hoppas!

Idag är det fyra veckor sedan jag blev sjuk med över 40 graders feber i flera dagar och hosta och allt jävligt. Och sen försvann rösten... Bättre höstar har jag haft, sannerligen, men jag ser ljuset i tunneln nu. ÄNTLIGEN. Och glaset är åter halvfullt. Praise the lord.

Utan röst

20 dagar utan någon röst alls, är inte det helt bisarrt? Imorgon tre veckor. Något så genomvidrigt och psykiskt påfrestande som detta har jag aldrig varit med om, och mitt hjärta går sönder när jag tänker på barnen och hur påverkade de är av att mamma är helt tyst. Aj. Är rädd att jag förstör något hos H för alltid. Är rädd för att min bebis utveckling ska påverkas av denna ofrivilliga tystnad. Håller ihop rätt bra på dagarna, gråter på kvällarna. Plågsamt är det, för alla i min lilla familj. Minns att jag tappade rösten några gånger i mina tonår, men aldrig såhär länge. Råkade googla och såg att någon hade varit utan röst i 11(!) veckor men alltså nej, sådan info klarar jag inte av att ta in. Snälla snälla livet universum kroppen gud whatever, det räcker nu, ge mig min röst tillbaka!