Att inte berätta på jobbet

Linnéa undrade "HUR har du inte kunnat beratta pa jobbet? Ar du en superwoman? Jag holl pa att DO av hormonangest och berattade typ vecka 9 for att inte bli avskedad pga alla misstag jag gjorde."

Well haha, någon superwoman är jag inte. Däremot väldigt privat på något himla vis. Vilket kanske inte direkt är det första ordet en tänker när en vet att jag skrivit denna gamla blottarblogg. Som en social introvert tror jag att jag uppfattas som just social och inte det minsta introvert och också ganska icke-privat, men det är ju inte riktigt hela jag och gud vet att jag väljer vad jag delar med mig av. Graviditet känns privat för mig på något sätt. Var helt bombtrött i början denna gång, och tappade i princip all livslust, men tror att huvudet ändå var rätt klart under arbetstid så där hade jag kanske tur i gravidlotteriet? Så nä, jag har inte behövt berätta för att förklara min prestation vilket då tydligen gjort att jag inte berättat alls. Och så står jag här i vecka 21 med foglossning och annat festligt och hittar på roliga ursäkter till varför jag hellre tar hissen än trapporna. *insert stirrig emoji med stort ansträngt leende*

Sen har jag ju rätt stora bröst vilket gör att magen, tror jag, uppfattas som liten än så länge. Brösten är fortfarande – med god marginal – yttersta punkten, så i nuläget fungerar det okej att dra på sig en kofta och liksom ignorera det välsignade tillståndet. Men det är väl på marginalen. Varje helg tänker jag att denna vecka, denna vecka ska jag bära något tight och avslöjande och inte dra för koftan i fikarummet, ja komma ut så att säga. Och varje måndag märker jag att jag fortsätter att dölja det. :(((

Tänker inte berättaberätta det alls tror jag, eftersom de chefer jag har nu inte kommer vara mina chefer efter årsskiftet, men att inte bry sig om ifall linningen på graviditetsbyxorna skulle synas när jag rättar till dem och faktiskt få använda graviditeten som ursäkt now and then  – dit borde jag kunna komma tänker jag. Gud, detta är så pass deppig läsning! Vem är jag?! Och varför är jag såhär? Finns det fler som jag?

Nåväl. Tack för grattis!! Hemma och privat är jag himla glad över detta! (När jag väl tänker på det hehehehehehehe...)

Anteckning vecka 20: andra gången

Från att allt var väldigt verkligt i fredags känns allt väldigt overkligt igen. Trots att jag känner den lille sparven därinne flera gånger per dag. Kanske har det att göra med att jag ännu inte outat på jobbet? Att hela min ingång med att verka ogravid gör att jag går på det själv och liksom känner mig ogravid? Men det är ju inte heller riktigt sant, för numer känner jag av foglossningen i varje steg jag tar. Och fosterrörelser som sagt… ANYWAY. Tror jag måste outa snart bara för att jag ska hinna njuta lite av denna, min kanske sista, graviditet. Det är ju ändå en rätt magisk period det här, jag känner rörelser och är ej graviditetssliten utan ändå – trots foglossning – liksom rörligt och magen är liten och allt är hanterbart. Typiskt mig att låta detta bara passera i något slags ignorant töcken. Bu och skärpning.

Tack!

Tack gullisar för hejarop och grattis! Ni är fina!

Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två? ” vilket jag ska försöka bena i sen tänker jag. Återkommer! Men alrighty guys, då fortsätter jag denna (i och för sig ganska enformiga än så länge...) rapportering från graviditet nummer 2. Kul att ni är med!

Ute!

Hej! Jag är gravid igen! Woop eller vad en säger. Har skrivit anteckningar några veckor tillbaka som nu är publicerade. Har varit måttligt glad över denna graviditet får jag erkänna, men nu har det vänt lite. Känns väldigt overkligt. Nästan mer overkligt denna gång, för det finns så lite tid att liksom fokusera på det. Men i min mage finns en liten bebis som om allt går bra kommer ut i mars (eller ja, det lär ju bli ett aprilbarn...). Nåväl. Nu vet ni!

Anteckning vecka 19: andra gången

Publicerat 2016-10-31

Idag är en glädjens dag! Har varit på RUL och sett en livs levande bebis som mådde fint och hade alla organ på plats och ett blygdben istället för snopp så ultraljudssköterskan sa att detta är helt klart en flicka. Precis som min magkänsla. Älskade lilla tuss! Tänk att du finns där inne! Och sparkar och har dig! Tio fingrar har du, det såg vi tydligt, och vi fick en sådan häftig 3d-bild på ansiktet också, magiskt! Är så glad nu!

Veckans foglossning och halsbränna och allmänna magkrångel lägger jag nu bakom mig. Idag ska vi berätta för H att han får ett syskon i vår. Tror han svarar "nej" men det blir ändå spännande.

Gud! Ett barn! En bebis! En dotter! Fattar noll av allt detta men är himla lycklig!