Freedom

All denna ångest jag gick och hade hela sommaren över att jag snart skulle skiljas från mitt barn. Alla lugnande ord som liksom flög över huvudet, ja okej, det kanske gick bra för er, men för mig känns det omöjligt! Så kom den första dagen och aj, vad det kändes i hjärtat att vinka hej då och herre gud vad alla känslorna låg utanpå kroppen när jag blev över en timme försenad hem och i desperation hoppade av tuben i gamla stan för att istället ta en buss som sedan hade mage att stå stilla! Solen hettade och svetten dröp om oss alla och jag försökte tygla falling down-känslorna medan allt inom mig bara skrek: ta mig till mitt barn!

Men redan dag nummer två hände något i kroppen.  Det kändes fint, ja till och med bra och härligt att tåga iväg där på morgonen. N j u t i g t. För helt plötsligt älskar jag visst att gå till jobbet varje dag. Älskar att gå hem också, visserligen, men ändå. Jag njuter av att åter få vara i mitt eget huvud, tänka egna tankar, äta lunch och pilla med min dator. Sådant mys. Jag känner mig rikare, som jag fått tillbaka en liten del av mig själv som jag inte visste att jag saknat. Som att jag fått tillbaka lite värde. Typish. (Låter märkligt ser jag nu när jag skriver det. Som att jag inte haft värde innan, det har jag ju, well, ni hajar förhoppningsvis.) Att nu dra hemifrån med bara mig själv och mina behov (och jobbets hehe) i åtanke för åtminstone åtta timmar – helt orimligt skönt.  Och att som nu bara träffa mitt barn på morgonen och eftermiddagen/kvällen känns också helt okej och rimligt.

Med facit i hand är det uppenbart att jag behövde distans för att förstå hur mycket jag var i behov av detta. Mitt i detta ganska självuppoffrande – får en nog säga – föräldraskap, har jag inte bara trängt undan mina egna behov utan tydligen varit helt och totalt blind för dem. Kört på i hundraåttio. Haft kontroll på a l l t. Men se, jag får ta plats också. Och livet rullar på. Det är fint.

Är PMS:ig just nu, men tror att det faktum att jag tydligen befinner mig på ett bra ställe gör att jag inte blir lika utåtagerande. Dock visade vi vår morgonpigge son detta klipp häromdagen med förhoppning om att vi skulle få stanna i sängen lite längre:

Ja men vem tror ni bölade sig igenom alltihop från början till slut? Jo det var ju jag såklart. Ba, vad hände? Både tänkte det och sa det. Körde klippet en gång till med samma effekt. Sedan dusch och iväg till jobb. Härligt är livet. 

Just don't get it

Det är otroligt svårt att föreställa sig var jag befann mig för exakt ett år sedan. Bläddrar bakåt i arkivet, läser på och försöker känna in men fattar ändå noll. Att sommaren var den hetaste typ någonsin? Att jag gick 16 dagar över tiden?! Att "alla" med BF efter mig födde FÖRE mig och hur det fick mig att känna? Att hela jag var ultrasvullen? Att han, mitt livliga stora barn, låg i min mage och att jag sedan födde ut honom genom mitt wonderlife? Nä men det går inte att ta in! Det här första omtumlande, starka, fantastiska året har också gått i ett, och kanske är det därför än svårare att liksom greppa vad jag faktiskt varit med om. Tid för reflektion har inte riktigt funnits där. Satt på Urban Deli igår och spanade ut genom fönstret på en pyttepytteliten ny människa och kände hur det sög till i mig. En sådan vill jag ha! Men en sådan har jag ju faktiskt haft! Hur kan jag inte ha det färskt under huden? Jag menar så länge sen är det inte?

Vi har ju en plan om att vara en enbarnsfamilj en stund till, och den känns bra. Men det är ändå mysigt med små bebisar, går inte att förneka. Det är visserligen asmysigt med ettåringar också, men min är så tydligt ett barn och har varit länge. En bebis är en bebis är en bebis.

Att åldras

Häromdagen fick min man noggrant gå igenom mitt hår efter vita(/genomskinliga) hårstrån. Elva stycken hittade han, och tog sedan bort med pincett. Antar att en når någon gräns någonstans, där en börjar färga istället för att noppa. Än är jag inte där, men var ligger gränsen? Vid 50 stycken? Färre? Fler?

Lite sorgligt är det i alla fall tycker jag, att vissa grejer liksom lagt ned. No more pigment. RIP ni elva.

Ett bra år

Bu, jag skriver ju inget här längre. Så pass dåligt tidsdokument. :(((

Nåväl, vad har jag gjort istället detta ÅR? Varit med mitt barn I guess, tagit tusentals bilder och skrivit detaljerade månadsanteckningar, applåderat motoriska framsteg, matat, sövt, druckit tusen koppar kaffe från Urban deli, smekt litet barnahuvud och ständigt önskat att tiden bara skulle stanna upp lite lite. Det går så otroligt fort alltihop. Jag fattar inte att jag har fått vara med om allt detta. Rådet att en ska njuta av småbarnstiden behöver inte sägas till mig för som jag har njutit. Varit i stunden, älskat mig galen. Jag har haft det lätt, jag vet. Vi har sovit allihop, han har ätit mycket och knappt varit sjuk alls. Sådana där grundläggande grejer som vi haft flyt med helt enkelt. Och då är det kanske enkelt att carpa skiten?

Snart börjar jag jobba igen och det river i mig att jag inte ska få vara med honom hela tiden. Att alla andra föräldrar klarar av det är naturligtvis en sporre, fixar de måste väl även jag? Men känslan i stunden – omöjligt! Storsint är jag visst inte, för visst unnar jag min man att vara hemma han med (han har varit ledig sen första juni), men att det måste vara på bekostnad av min tid med mitt barn? Ej kul! Det där lilla flamset som är han, skitglad och busig och lätt att tyda. Som leker själv länge, och som aldrig är stilla. Mitt lilla barn som springer hellre än går, älskar katter och tjoar och tjimmar med en sådan tvärgullig liten röst att jag nästan smäller av. Den bästa som hänt mig. Mitt livs bästa tid.

Precis efter det att han kommit ville jag ha tusen bebisar, och känslan är väl på ett sätt densamma. Det som har ändrats är tanken om tiden, jag vill ge honom tid. Mer tid att få vara liten och minst. Så vi skjuter på syskonförsöken. Och skulle det vara så att det bara blir två barn (hoppas hoppas att ens det går) så vill jag dra ut på det hela. Njuta maximalt av dessa småbarnsår, och sedan njuta maximalt av nästa.

Aja. Detta blir smetigt, jag vet, men om två veckor (och en dag) fyller han 1 år och jag blir visst 33 år imorgon. Lite bokslut med andra ord. Ett lyckligt sådant.

Milstolpe

Idag gick min unge tio steg! Känslan hos mig när han gjorde det: som att han uppfunnit hjulet. Föräldraskapet alltså, vad det gör med en, vad lycklig en blir.