Häromdagen fick min man noggrant gå igenom mitt hår efter vita(/genomskinliga) hårstrån. Elva stycken hittade han, och tog sedan bort med pincett. Antar att en når någon gräns någonstans, där en börjar färga istället för att noppa. Än är jag inte där, men var ligger gränsen? Vid 50 stycken? Färre? Fler?
Lite sorgligt är det i alla fall tycker jag, att vissa grejer liksom lagt ned. No more pigment. RIP ni elva.
fredag 24 juli 2015
fredag 17 juli 2015
Ett bra år
Bu, jag skriver ju inget här längre. Så pass dåligt tidsdokument. :(((
Nåväl, vad har jag gjort istället detta ÅR? Varit med mitt barn I guess, tagit tusentals bilder och skrivit detaljerade månadsanteckningar, applåderat motoriska framsteg, matat, sövt, druckit tusen koppar kaffe från Urban deli, smekt litet barnahuvud och ständigt önskat att tiden bara skulle stanna upp lite lite. Det går så otroligt fort alltihop. Jag fattar inte att jag har fått vara med om allt detta. Rådet att en ska njuta av småbarnstiden behöver inte sägas till mig för som jag har njutit. Varit i stunden, älskat mig galen. Jag har haft det lätt, jag vet. Vi har sovit allihop, han har ätit mycket och knappt varit sjuk alls. Sådana där grundläggande grejer som vi haft flyt med helt enkelt. Och då är det kanske enkelt att carpa skiten?
Snart börjar jag jobba igen och det river i mig att jag inte ska få vara med honom hela tiden. Att alla andra föräldrar klarar av det är naturligtvis en sporre, fixar de måste väl även jag? Men känslan i stunden – omöjligt! Storsint är jag visst inte, för visst unnar jag min man att vara hemma han med (han har varit ledig sen första juni), men att det måste vara på bekostnad av min tid med mitt barn? Ej kul! Det där lilla flamset som är han, skitglad och busig och lätt att tyda. Som leker själv länge, och som aldrig är stilla. Mitt lilla barn som springer hellre än går, älskar katter och tjoar och tjimmar med en sådan tvärgullig liten röst att jag nästan smäller av. Den bästa som hänt mig. Mitt livs bästa tid.
Precis efter det att han kommit ville jag ha tusen bebisar, och känslan är väl på ett sätt densamma. Det som har ändrats är tanken om tiden, jag vill ge honom tid. Mer tid att få vara liten och minst. Så vi skjuter på syskonförsöken. Och skulle det vara så att det bara blir två barn (hoppas hoppas att ens det går) så vill jag dra ut på det hela. Njuta maximalt av dessa småbarnsår, och sedan njuta maximalt av nästa.
Aja. Detta blir smetigt, jag vet, men om två veckor (och en dag) fyller han 1 år och jag blir visst 33 år imorgon. Lite bokslut med andra ord. Ett lyckligt sådant.
Nåväl, vad har jag gjort istället detta ÅR? Varit med mitt barn I guess, tagit tusentals bilder och skrivit detaljerade månadsanteckningar, applåderat motoriska framsteg, matat, sövt, druckit tusen koppar kaffe från Urban deli, smekt litet barnahuvud och ständigt önskat att tiden bara skulle stanna upp lite lite. Det går så otroligt fort alltihop. Jag fattar inte att jag har fått vara med om allt detta. Rådet att en ska njuta av småbarnstiden behöver inte sägas till mig för som jag har njutit. Varit i stunden, älskat mig galen. Jag har haft det lätt, jag vet. Vi har sovit allihop, han har ätit mycket och knappt varit sjuk alls. Sådana där grundläggande grejer som vi haft flyt med helt enkelt. Och då är det kanske enkelt att carpa skiten?
Snart börjar jag jobba igen och det river i mig att jag inte ska få vara med honom hela tiden. Att alla andra föräldrar klarar av det är naturligtvis en sporre, fixar de måste väl även jag? Men känslan i stunden – omöjligt! Storsint är jag visst inte, för visst unnar jag min man att vara hemma han med (han har varit ledig sen första juni), men att det måste vara på bekostnad av min tid med mitt barn? Ej kul! Det där lilla flamset som är han, skitglad och busig och lätt att tyda. Som leker själv länge, och som aldrig är stilla. Mitt lilla barn som springer hellre än går, älskar katter och tjoar och tjimmar med en sådan tvärgullig liten röst att jag nästan smäller av. Den bästa som hänt mig. Mitt livs bästa tid.
Precis efter det att han kommit ville jag ha tusen bebisar, och känslan är väl på ett sätt densamma. Det som har ändrats är tanken om tiden, jag vill ge honom tid. Mer tid att få vara liten och minst. Så vi skjuter på syskonförsöken. Och skulle det vara så att det bara blir två barn (hoppas hoppas att ens det går) så vill jag dra ut på det hela. Njuta maximalt av dessa småbarnsår, och sedan njuta maximalt av nästa.
Aja. Detta blir smetigt, jag vet, men om två veckor (och en dag) fyller han 1 år och jag blir visst 33 år imorgon. Lite bokslut med andra ord. Ett lyckligt sådant.
tisdag 19 maj 2015
Milstolpe
Idag gick min unge tio steg! Känslan hos mig när han gjorde det: som att han uppfunnit hjulet. Föräldraskapet alltså, vad det gör med en, vad lycklig en blir.
onsdag 15 april 2015
I hope you bleed soon
Gud, har så sjukligt mycket ångest! Ont i magen, tryck över halsen, intensiva hjärtslag. Pretty please säg att det går över när mensen kommer (beräknad imorgon).
tisdag 14 april 2015
Nä
Är på så djävulskt dåligt humör idag. Liksom sur. Oskön i kroppen. Halsen svider och jag har varit hungrig exakt hela dagen trots diverse matintag. Känner mig kränkt också, av oklara anledningar. Och irriterad på att ett nytt litet lovely grupphäng med stor framtida potential visat sig liksom ha växt till att bli ett större grupphäng som jag inte känner mig bekväm med. Gillar lilla gänget där en kan bli vänner på riktigt. Ogillar stora gänget där en känner sig taskig om en inte bjuder hem ALLA bara för att en vill hänga lite en eftermiddag. Sen ska jag ha mens om två dagar och jag ber till gud att detta humör beror på det för annars blir det ingen kul vår mina vänner, det blir det ej.
Over and out.
Over and out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)