Sjuk

Har legat däckad av en förkylning from hell i snart en vecka och inte kunnat typ göra något alls mer än att hasa omkring i lägenheten och tycka synd om mig själv. Igår började jag äntligen ana ljuset i tunneln och idag är första dagen jag slår på datorn. Enligt min barnmorska fokuserar kroppen på bäbisen framför mitt tillfrisknande, och det är ju en helt rimlig prioritering egentligen, men detta långdragna helvete har verkligen dragit ner mig till botten av ån. Så deppig den gjort mig!

Well well. Att vara hemma från jobbet i en vecka utan att samtidigt jobba hemifrån, också en ny upplevelse. Får en ens göra så? Aja. Nu är det gjort. I helgen blir jag frisk och sen har jag gjort mina sjukdagar för detta år känner jag.

Anteckning vecka 25

I ett par dagar har vi kunnat se sparkar utanpå magen. Så jäkla mysigt! Vill aldrig sluta titta. Lillkiddot känns också mycket mer när han rör sig vilket inte är så konstigt eftersom han nu förväntas väga över ett halvkilo och vara längre än en linjal.

Jag har börjat bära tighta kläder som visar magen och älskar min kroppsform och hur lätt och roligt det blivit att klä sig nu när jag slipper pösigt. Känner mig fräsch men kanske har det att göra med att vi numera ej har helfigursspegel hemma och jag endast ser från trosorna och uppåt? För ett par veckor sedan sörjde jag nämligen mina ben som tidigare var normala/schysta, men som nu känts bleka, flabbiga och stora. Well. Det kommer en höst då jag kan träna igen. I veckan har jag outat det välsignade tillståndet för alla damer i lunchrummet på jobbet, och ingen hade anat något. Hepp.

Känner något ibland på kvällarna som jag undrar om det är halsbränna. Det liksom hettar över nyckelbenen. Känslan är ny, men det stör mig inte så mycket än. Har fortfarande foglossning i skrevet. Jag får rejält ont om jag behövt "jogga" till bussen och kan inte vända mig i sängen utan att vakna till och liksom hjälpa till med armarna. Äter inget järntillskott, har inget problem med magen och ingen läckande bröstmjölk. Än. Fast nu jinxade jag väl precis allt kan jag tänka mig. Jag använder bara mina gamla bh:ar så brösten har inte växt! Halleluja! De känns nästan små nu (hehe, 75G var det ja), åtminstone i förhållande till resterande kropp och framförallt magen.

Önskar att jag fick vara ledig och ägna mer tid åt magen och att tänka på detta barn som komma skall. Tiden går så fort nu, och denna period är väldigt mysig.

I'm not bossy, I'm the boss

Matkriget

Min man läste precis detta högt för mig och fick mig att skratta tills jag grät: http://tidningenrepublic.se/matkriget-i-riksdagshuset

Arvet, eller bristen på arv

Det där med utseende och arv har alltid varit svårt att greppa för mig. Jag är adopterad och är lik ingen alls. Har en bild på kvinnan som borde vara min biologiska mamma men inte en gen ser vi ut att dela. Att nu få ett biologiskt barn har en extra dimension för mig. Tänk att få uppleva detta som de flesta redan upplevt: att någon på jordklotet skulle kunna påminna utseendemässigt om mig? Så obegripligt! 

Jag har också haft svårt att ta in att alla kvinnor på jorden är gjorda av män? Och kan vara lika sina pappor? Jag själv har alltid känt mig som om jag vore, om inte skapad ur inget, så skapad ur en kvinna bara. Tanken på en framtida dotter med min man har tett sig liksom konstig. Vad ful hon kommer bli om hon ska se hälften ut som honom? *föreställer mig min mans ansikte på en kvinnokropp* (Det är inte så politiskt korrekt det här spåret, jag medger det…) 

Men nu blir det en son! Förutsatt att allt går bra och att vi överlever detta båda två så är min ytliga dröm att han ärver lite utseende från mig, och rätt mycket av mitt pigment. Om en får önska alltså.