Jag minns alla mina fester och hur de brukade kännas och uppfylla mig

I lördags när min man och jag skulle äta god mat och kolla film precis som vi nästan alltid gör nuförtiden (party party) så fick vi båda två sug efter något mer än det där brukliga glaset vin. För att tillfredsställa denna klåda delade vi en cigarett på balkongen – den enda hushållet lyckades skramla fram efter åtminstone ett år av icke-rökning – drack lite mer vin och ramlade ner i en känsloocean av typ pepp? Plus massa massa vemod. Blandat.

Jag fick så mycket feeling att jag snörade på mig mina före detta favvovinterklackar (hehe, var ju redan där rätt uppenbart berusad) trots att vi bara skulle vara hemma. Han sprang ned till Konsum och köpte cigg och sedan satt vi på balkongen en stund, i ytterkläder, drack ännu mera rödvin och rökte. Precis som det brukade vara förr i tiden, varje helg, varje vecka. Jag som har en helt bisarr sentimental läggning blev alldeles uppfylld av tanken på tiden som bara rinner iväg, av hur åldrar passerar och eror tar slut. Kände mig tvungen att djupdyka i allt som varit: alla förfester i Skrapan, all pepp, all snygghet, all längt, alla klubbar, alla människor, alla känslor, alla stämningar. Ända bak till Uppsala ramlade jag, och kände mig så pass övertygad om att jag var tvungen att beröra varje liten händelse med åtminstone en tanke för att för alltid få ha kvar den i minnesbanken. Efter ännu mera vin och en spellista som i stunden kändes "HELT SJUKT PERFEKT!!", så hamnade vi i ett sådant känsloförvirrat läge att vi typ blev sentimentala över nuet och ba, tänk att vi bodde på söder i våran två och var kära och var friska och hade pengar och hur mycket tid som helst att bara vara med varandra och... men vi satt ju mitt i det?  :(  Detta personlighetsdrag, it's bringing me down. 

Vid midnatt försökte vi gå ur känsla och istället titta på film (Little Children) och det tog väl oss ungefär tio minuter att somna i soffan. Dagen därpå vaknade jag upp helt bakis med en hemskt obehaglig (men välbekant) cigarettsmak i mun och svalg och kände för att rengöra hela min insida med en högtryckstvätt. 

Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Time Flies

Gör sista dagen på jobbet där jag är nu för på måndag börjar jag nytt (!).

Det känns speciellt detta, att städa ut ett kontor, packa en liten papperspåse med alla grejer jag släpat hit (läs handkräm, oöppnade strumpebrallor, nagellack, hårborste etc.) och få en sådan där avtackningslunch. Vad snabbt det går när en väl kommer in i loopen. Ett jobb ger ett annat och så vidare. Att det kunde flyta på så lätt? För ett år sedan harvade jag mina sista dagar på mitt gamla butiksjobb. Det känns som en evighet sedan, det där hoppet, från det kända till det okända, från det tärande till det utmanande. Jag tror att jag har tänkt för lite på resan, skyndat mig bort utan att blicka bakåt. Kanske rädd för att distansen varit för liten? Att då kan bli nu igen när som helst. Nu tillåter jag mig att begrunda detta, vad ett år kan göra med en, med livet.

2013 är ett bra år för många i min närhet. Ett hoppår, ett spänningsår, ett milstolpeår. ÄLSKAR det.

Kärleken är konstant

Älskade ihjäl detta klipp i Beyoncéfilmen och spolade tillbaka säkert 15 gånger minst bara för att kolla om.

Could we start again please

Nej men vet ni, jag längtar tillbaka till mitt bloggande. Vill börja om, nytt och fräscht, som allt annat i augusti månad. Utrensning i garderoben, nya rutiner, storhandling och bloggregelbundenhet. Så jag ger mig in i detta igen. Det är inte lika mycket Kom ut ikväll nuförtiden, mer av Stay in. För så blev mitt liv nu när jag är trettionågonting och finner mig själv längtandes efter natur och kaffe på egna trappen istället för som nu, stadspuls en gata in från Götgatan.

Så vad mer. Jag mår rätt bra. Det mesta har ordnat sig ungefär som jag har velat och jag har tagit mig en ansenlig bit från där jag var för typ två och ett halvt år sedan. Jag är glad och lycklig med min man och har så varit sen vi träffades i januari 2011. Att det kunde vara så lätt. Vi tänker mycket på barn och önskar oss ett nästa år (håll tummarna vetja!). Jag byter jobb igen i början av september och det känns hittills bra och spännande. Oroar mig för fertilitet, karriär och framtida bostadsområden. Medelklassproblem. Oroar mig också för min otroligt oansenliga rumpa, borde ha en plan för denna och planerar att skaffa mig en sådan. (Oron för lårskav visade sig förresten vara lite överdriven för i år har jag inte känt av det alls. Om någon minns att jag skrev om det förr.) Kan göra noll armhävningar och säkerligen noll burpees så det finns ju en del att arbeta med men har varit extremt träningsointresserad det senaste halvåret och har inte besökt SATS sedan april. Semestern i år har haft unnartema och jag har åkt utomlands inte bara en gång utan två! Jag är otroligt solbränd. Unnarsemestern var i i alla fall så lång att jag i slutet längtade efter rutiner och fredagskänsla. (Alfons farmor hade rätt.)

Jag upplever det som att jag befinner mig lite i limbo. Rätt långt från Kom ut ikväll-känsla. En bit bort från livet med barn som många lever nu.

Som synes, det är ett annat liv nu. Tråkigare på ett sätt, det är klart, ur underhållningsperspektiv. Inga knapplösa knull, inga sena kvällsjakter, inte så mycket bakisångest och inga mängder av ringda och obesvarade skamsamtal. Mindre spontanitet helt klart, färre dalar. Men det händer grejer på insidan tror jag. Saker mognar, landar. Livet benas ut, fokus ändras, prioriteringar omförhandlas. Kanske finns det saker att skriva om ändå?

Fyllebloggseran är nog i alla fall slut. Blir full efter ett glas vin nuförtiden och dricker jag två, ja då sluddrar jag? Well. Ändå gott med det där vinet. Och samma med bloggen.

Hej på er!

Jag verkar vara ensam i detta

Jag tycker om Jennys blogg. Den hör till de bloggar jag läst allra allra längst och jag har verkligen uppskattat dess existens. Det vet du väl om Jenny? Jag tror att du gör det. Jenny är säkerligen en av dom som flitigast kommenterat min blogg. Hon är också den som ordnade den allra första bloggträffen jag var på (2008?) och vi har setts i privata sammanhang flera gånger. Jag tycker det är otroligt tråkigt om hon slutar blogga (precis som jag också tyckt med alla er andra som försvunnit in i dimman och aldrig kommit tillbaka), men så kan det vara, blogglusten går upp och ned och livet tar plats och en orkar kanske inte helt enkelt.

Men, men det sagt så har jag hela dagen försökt hålla inne min chock över vad som händer där inne just nu. Men nu måste det ut.

Är det bara jag (förlåt, dum fråga, det är det tydligen), eller har inte det hela liksom blivit totalt jävla knas?

Kort bakgrund: Jenny har fått en kommentar av en Linda som påpekade att det inte kändes okej att skriva att en inte har råd med mat i slutet av månaden, när en faktiskt har det. Att en där passerar en gräns. Jag satte själv i halsen när jag läste Jennys mening om det där med maten så jag är helt med på vad Linda säger i sin kommentar, och sättet Lindas kommentar är skriven på gör den enligt mig inte alls svår att förstå (men det tycker tydligen alla andra?). Nåväl. Jenny blev ledsen, vilket jag också kan förstå, det är aldrig roligt att få kritik, och svarade Linda men bemötte inte ifrågasättandet. Hittills är nog alla med och där hade ju alltet kunna sluta: någon ifrågasätter någon, och den ifrågasatta tycker i sin tur att den som ifrågasätter har fel. Agree to disagree och så vidare etc. Händer dagligdags, inga konstigheter. Alternativt hade Jenny kunnat göra en pudel och ba, "sorry, det var rätt ogenomtänkt skrivet av mig, jag hajar vad du menar och tycker att du kommer med en vettig synpunkt". Det hade ju OCKSÅ varit ett alternativ. But no. Det tog bokstavligt talat hus i helvete.

I kommentarerna (till det inlägget samt Jennys avslutningsinlägg) skriks det om TROLL och att den där vidriga LINDA ska ju bara ta och hålla tyst, och en får ju god lust att börja näthata själv!! Och andra bloggare skriver blogginlägg om att en visst måste få gnälla på sin blogg. Men alltså, det är väl klart att en får? Det är ju det vi livs-/ångest-/privatbloggare gjort hela tiden! Gnällt, ältat och skrivit om skiten, och läsarna har känt igen sig och tillsammans har vi blivit stärkta. Det är all good och där är nog alla överens. Men det var ju inte det Linda skrev, att en inte får gnälla? Jag tror inte heller att Jenny tror det (rätta mig om jag har fel). Som erfaren ångestbloggare vet jag hur kärleksfulla läsare kan vara. Särskilt vid gnäll, smuts och ältande! Det är inte bristen på gnällutrymme som är problemet i vår lilla avkrok av den stora bloggosfären.

Det finns jättemånga fina kärlekskommentarer till Jennys slutinlägg, men också förvånande många som inte kan nöja sig med att ge kärlek åt en blogg de gillat utan att också slänga med kängor och sparkar och slag  och aggressioner till en Linda som kommenterade med en ifrågasättning. Jag tycker att det hela känns obehagligt. Niotillfem har haft samma problem, och säkert andra med henne. Jag borde kanske inte längre förvånas över bloggläsare som bestämt sig för att försvara sin bloggare till sista blodsdroppen och som tycker att denna ädla handling rättfärdigar att de själva beter sig lite hur som helst. Allt är tillåtet in the name of löve. Eller?

Och vissa av er är ju bloggare jag läser, ja till och med träffat irl? Som sagt, jag är chockad.

Nu är väl jag ett troll jag med.

God natt.