the day after

åh satan vad hemmafestfull jag blev igår. skyller på förkylningen. vågar inte titta i utkorgen på mobben då jag precis kom på att jag nog sms:ade lite andra sms också, inte bara till götet-killen.

är du ute?

alltså om ni bara anade hur mycket jag bjudit ut mig till den snubben jag skriver om två inlägg ner! inte för att jag är särskilt intresserad egentligen (och tydligen inte han heller!), utan mest för att han är den enda i min telefonbok som jag på något vis kan sms:a nu i hopp om att något - vad som fucking helst - ska hända. det går ju sådär med det dock. verkligen sådär.

hittills: inget har hänt.

älskar

på tal om ingenting så tror jag att folk har trott att jag inte riktigt kan glädjas åt andras kärlekslycka. men på rille, när jag ser cam och hennes snubbe, då smälter jag. jag gillar honom. jag gillar henne. jag gillar deras relation. det känns rätt och fett och riktigt. så vill jag att det ska kännas för alla mina nära. öppet och fint inför vännerna. en relation där man inte behöver intaga försvarsposition, utan där det istället finns utrymme att vara den som först erkänner ens partners eventuella brister istället för att prisa det/den ofelbara. det är vad jag önskar.

well.

mina sms med hånglet från götet som det liksom aldrig blev en andra träff med.

s (d.v.s. jag): well.

han: well what? var är du?

s: på väg mot söder. och du?

han: är på stan. vet inte vad som blir nästa.

s: men vadå? utveckla.

s: efterfest i xxx?

han: är det så? kanske det kanske.

s: så är det!


detta var en halvtimme sedan. verkar inte som det blir någon efterfest.

well.

fantastiska hanna

"det är aldrig för sent att hämnas på de som aldrig älskade en".





(själv hade jag dock inte somnat skrattandes, det vet jag. jag hade legat, för det är tydligen så jag jobbar. men som sagt, det är aldrig för sent. aldrig.)