att lära sig om jobbets dresscode den hårda vägen

när jag kom till jobbet i lördags direkt från fredagens "efterfest" och således iklädd gårdagens partyoutfit + höga klackar (duschad var jag dock) frågade min chef om jag ville - på arbetstid - gå hem och byta om. jag ba, "nä det är lugnt, jag står ju mest här bakom disken". drog på mig en kollegas platta inneskor och en hoodie ovanpå tröjan/klänningen och kände mig ganska så bekväm. efter en kvart kom det igen, "sara, är du säker på att du inte vill gå hem och byta om?" jag ba, "nä". han ba, "jo, men jag tycker att du ska göra det".

ring ring

jag har blivit sjuk och är mosig i huvudet och inläggen om helgen vill liksom inte komma ut som dom ska. det jag kan säga är att jag hoppas att ett av helgens ligg (ni såg rätt) ska höra av sig igen, då min fantasi gällande honom helt skenat iväg. dessa fantasier fungerar som medicin mot mitt annars ganska så ledsamma tillstånd och jag behöver det så förbaskat mycket just nu. dock vet jag inte om det är så himla troligt att han faktiskt hör av sig, men jag hoppas lite. eller mycket. eller nåt.

monsun

nu ligger jag igen. ganska mycket tydligen. det var allt jag hade att säga.

tillägg

jävligt ohipster förövrigt att slänga sig med ord som hipster.

hipster

fattar inte riktigt när det blev så himla göttigt bland gemene man, inklusive jag själv, att använda sig av de där *-grejerna när man skriver, men hell yeah vilket genomslag det verkar fått. ville bara säga det. att jag uppmärksammat det alltså. att jag liksom hänger på trenden. visserligen hundra år efter lunarbrudarna och femtio år efter efter de där roliga bloggmänniskorna som skriver roliga bloggar, men dock. i'm on it. *hipster*