jag tycker att jag själv är ganska töntig och banal men har lovat mig själv att inte ta bort allt för många inlägg, så det gör jag inte. låter istället saker stå kvar och tänker på andra som kan formulera sig bättre och som gör det. de som skriver tänkvärt och fantastiskt eller till och med vackert. de som äger språket på riktigt. jag avundas dem. å andra sidan skulle jag aldrig våga mig på att skriva som de gör. det är enklare att vara banal och töntig och ibland bara rakt ärlig och skriva de ord som ligger på tungan, i just den ordning som de ligger där. men dessa fantastiska som kan skriva sådär så det känns, dem beundrar jag.


och på tal om något annat: igår vägde jag mig innan jag gick ut. fråga mig inte varför, det är inte direkt en partyhöjare. det var det inte heller igår. töntigt att bry sig om siffror, men jag gör det. dock bryr jag mig inte tillräckligt för att göra något åt saken - uppenbarligen - då jag köpte mos för 18 kronor på väg hem. den tidiga stockholmssommarmorgonen var underbar som vanligt och jag tog bilder på regnbågen. de kommer antagligen inte upp i ett facebookalbum nära dig.

eh

vem är obegripligast när hon är full: jag.

jadå.

i inlägget under låter det som att vissa var trevliga, och vissa andra var lättpratade och så vidare. så var det naturligtvis inte, då det verkligen inte ligger några motsatser i dessa beskrivningar. trevlig och lättpratad går ofta hand i hand, så även nu.

äh. jag är fortfarande full.

raj raj raj

jag är full. jag har varit på fest. folk har hånglat. jag har fått ansikten till annars ansiktslösa människor. jag är full. ja just, det har jag ju redan sagt, men det är av betydelse så det tål att upprepas. full ja. tror alla är det.

jag kände ingen när jag gick till festen.


nu känner jag som så:

vissa är väldigt trevliga.
vissa har snygga byxdressar.
vissa är lättpratade.
vissa är lugna och fina och hängvänliga.


förstå mig rätt, jag är full, jag tar inget ansvar just nu. kvällen var kalas, jag är nöjd.

jag har alkoholsmak i munnen. nu sova va? ja!

godnatt.

men ååååå!!

såklart är det ju jag som är idioten.

han beter sig idiotiskt, men jag är en idiot som låter honom påverka mig.

jävla förbaskade skit.

wtf?!

jag tror att jag fortfarande är full. kul. om 40 minuter ska jag vara på jobbet.

grät lite igår när jag stapplade hem i klackar helt själv med syster i telefon som stöd. gråten kanske inte var helt befogad, men grundad i frustrationen över att han och jag liksom aldrig kan ha en normal relation till varandra. jag borde definitivt sluta bry mig men det är så svårt.


det där med att bara vara kompisar fungerar sämst från hans sida. det är han som behandlar mig annorlunda, konstigt och märkligt när vi är ute bland andra. jag försöker hålla höjd, han försöker att undvika mig, alternativt hålla handen med någon framför mig. känns ju väldigt vänskapsfint. INTE!

jag fattar vinken:

han är en idiot, jag är det inte.