det snackas om klockor som tickar

tänkte precis att nej, nu är det nog dags att borsta tänderna och gå och lägga sig. typ orkar inte ens diska, men det är ju så sent och jag har jobbat hela helgen så det är okej. sömn är det viktiga. sen slängde jag en blick på klockan, och den ba, 20.23. ja jävlar i min lilla låda. det där med att jag vaknar innan sju på morgonen som vilken ordinary kulturtant som helst, ter sig inte längre lika konstigt.

idag på jobbet praktiskt taget slängde en stressad ung mamma sin lille son i famnen på mig. hon var tvungen att hälla välling i hans nappflaska, och barnet ville inte vara i vagnen, så jag fick honom istället. inte mig emot (mamman var dessutom trevlig). den där ungen var fasiken det sötaste jag sett på länge. kanske fem-sex månader gammal och helt med i blicken och så ofantligt fin. jag smälte och dog om vartannat och det enda jag sa till barnet var hur söt han var. jag vill ha en sådan där liten en! en pojkbäbis helst. så jag får kalla honom för det där namnet som är finast i världen, och som jag är rädd för att någon inom närmsta kretsen ska använda före mig. förut har jag alltid haft önskemål om en liten bäbistjej, men jag har ändrat mig nu (och det har ingenting med analysen i bang att göra). på mitt jobb är det gravidmagar och spädbarn all over the place och man kan tro att en sådan cynisk surfitta som jag borde bli sjukligt irriterad, men istället går jag bara runt med ett fånigt leende hela tiden. jag typ ler mot alla ungar, mot alla föräldrar och mot alla bäbisprylar. jag ler mot gravidmagarna och de tafatta förstagångspapporna och mot datorn där jag klickar in en beställning på en vit spjälsäng med skummadrass som är extra mjuk för det nyfödda underverket. med andra ord är jag totalt skadad. min jämnåriga kollega är gravid i vecka tolv och ni kan ju tänka er hur uppspelt jag är över detta redan. det är någonting visst med bäbisar och jag kan liksom inte komma över det. jag är så jävla sugen på det där livet, trots att jag inser att jag just nu är sjuttioelvamiljoner år ifrån det minst. dock önskar jag mig oftare än det nog är normalt att jag är typ 28 år och har jobb och en vacker man som älskar mig och inget hellre vill än att skaffa minst tre kids med mig nu på direkten.

bjud mig på chips och jag blir din för alltid

ikväll har jag druckit ett och ett halvt glas vin samt rökt en ynka cigarett. ändå känner jag mig påverkad. kanske borde äta mer eller nåt. eller festa mer. vad fan vet jag. jag är sugen på chippe dippe, men folkes hade stängt när jag gick förbi och det kanske var tur, åtminstone för figuren. hahaha.

nä men om man skulle ta och skjuta sig i huvudet

jag tänkte precis skriva ännu ett inlägg om klänningar men hindrade mig som tur var i sista sekund. jag är alltså hemma ikväll, vilket inte kan ha undgått någon. jag har käkat micropopcorn och jag har let's dance på i bakgrunden. (höjd var det här.) vattnet jag dricker har definitivt inte förvandlats till vin och jag ägnar tiden åt att surfa på bloggar jag redan besökt trehundramiljoner gånger idag, och ingen har såklart uppdaterat för alla har liv och sitter således inte hemma en fredag. high five.

8

mitt jobb har dragit åtta procent i skatt på min senaste lön. åtta procent, vad är grejen med det?! jag vill betala fett med skatt, och gärna få tillbaka lite i juni då man behöver det mest. inte betala in jävla åtta procent. till och med ett barn kan räkna ut att det inte blir någon skatteåterbäring av åtta sketna procent. åtta procent av min lön var typ 197 kronor. men ååh. bajs. får jag restskatt i april så ska jag banne mig stämma mitt jobb. jag vill betala skatt!!! vad är det ni inte fattar?! no money for you sara, kommer skatteverket säga i min jävla deklaration som förväntas anlända i april. och jag kan inte ogilla dem, för det är väl antagligen inte deras fel, eller? den där skattetabell 33 är i alla fall inte att lita på.

det där med klänningar

livet kändes så mycket enklare idag att jag efter skola, sushibuffé och glasögonspaning med h (samt inlämning av csn-ansökan!) beslöt mig för att gå in på h&m och investera hälften av de pengar jag har kvar att leva på den här månaden - innan csn - i en ny klänning. (antagligen är det en fucking jävla tunika, men jag skiter i sånt och tycker att det är en klänning. och priset säger faktiskt klänning.) nyförvärvet tänker jag använda när mina syskon tar studenten i juni. japp, där satt den. ni hör ju själva hur stört det låter, jag köper alltså en klänning nu som jag tänker använda i juni. alla som känner mig vet att om jag inte använder den där klänningen inom en snar framtid, så kommer den bli hängandes oanvänd i garderoben i all oändlighets evighet amen. för i juni lär jag vilja ha något annat på mig. det är så jag fungerar tydligen. av de tjugotal klänningar jag inhandlat de senaste elva månaderna så faller hälften av dem in i kategorin "har använts en gång, eller aldrig". sjukt. jag vet. så vad göra? klänningen är liksom lite ljuv, och kortkort då förstås. och jag är inte så ljuv. dock passar ljuvhet in i familjesammanhang, typ som på en student. och mina syskon tar studenten i juni, och då behöver jag faktiskt en ny lite ljuv klänning.

ja, såhär går det alltså till när den där klänningen som kanske aldrig blir använd förvandlas till ett rätt bra köp i mitt sjuka sjuka huvud.