Jag är nu kring det år där alla säger att det är vetenskapligt belagt att allting börjar rasa. Kroppsligt i alla fall, som i sin tur kan få konsekvenser på psyket. Hittills känns det tvärtom för mig. Är pepp och piggare i stegen än tidigare, och trots att jag också är trött (mycket i rörelse som sagt, och intensivt på jobb) så känner jag att jag lever. Och det märks på mig. Känner mig fylld av energi. Inte alls äldre, utan mer som mig själv. Mera glitter. Mer hunger. Lite närmre alla andra. Lite närmre mitt eget inre. Öppnare. (Och fräschare. :))
Jag vill inte heller bli av med någonting jag har, men jag vill ha mer av mer. Mer frihet. Mer utrymme för spontanitet och lust. Mer av det som bara är mitt.
Vad blir det av allt detta tro? Är det en fas? En ny era? En katalysator? Framtiden utvisar.
1 kommentar:
Jag tycker det låter fantastiskt! Kanske är det småbarnsåren som börjat släppa sitt grepp? Jag känner mig också peppad. Nyss fyllt 40, vår son fyller 10 i sommar.. livet känns på det stora hela bra. Kram!
Skicka en kommentar